Mitt liv på Irland

Ja, vad ska jag säga mer än bara oh wow, vad glad jag är att jag åkte till Dublin i iallafall!

Tog tåget 10.50 så kom dit runt halv 2. Det första jag gjorde var att besöka Museum of Decorative Arts and Crafts som ligger i Collin's Barrack's nära Heuston Station. Har aldrig blivit av att jag besökt det tidigare men oh man, så mycket det fanns att se där. Spenderade nästan 3 timmar med att kolla på utställningar om Påskupproret 1916, irländska soldater i krig, silversmide, klädhistoria, japansk konst, 1960-tals haute couture, möbelhistoria etc. Bäst av allt var en utställning om Irländska modernistiska designern och arkitekten Eileen Gray. Hon bodde i Paris och var på flera sätt föregångare till t ex Le Corbusier, men bara för att hon var kvinna (surprise!) så fick hon inte det erkännande hon förtjänade förrän nu på senare år och manliga arkitekter tog åt sig äran för hennes idéer etc. Köpte en bok om henne som jag ska läsa.

Park nära stationen.

Museet är motsvarigheten till  Nordiska Museet i Stockholm, men med inslag från t ex militärmuseet och Stadsmuseet för att göra en jämförelse.

Sen tog jag spårvagnen in till centrum och checkade in på mitt hostel. Ashfield house heter det och är skitbra. Billigt och nära till allt, tredje gången jag bodde där. Självklart måste jag alltid äta sushi när jag har chansen eftersom det inte finns nån sushi restaurang i Galway, bara japanska caféer. därför blev ett besök på Yamamori Sushi nere vid Ormod Quay.


Sen kollade jag runt lite på H&M bland annat, men hittade inget särskilt, och det var lite småkallt eftersom jag lämnat min tröja på hostelet då det ofta blir rätt varmt i konsertlokaler så när dörrarna öppnade til The Academy 19.30 så gick jag in.

Lokalen tidigare under eftermiddagen när jag gick förbi.

När jag först kom dit så var det väl max 10 pers där och jag tänkte att fasiken, hoppas det kommer folk, för tänk om det blir en sån där pinsam konsert som är nästan folktom. Jag var en gång i The Roisin förra sommaren för att se Ann Scott, det var precis när skolorna slutat och alla college ungdomar hade flyttat hem. Det var tre personer i publiken, så jäkla pinsamt! Men, som tur var behövde jag inte oroa mig, det var bara det att folk, enligt typisk Irländsk anda droppade in rätt sent. Bra för mig dock, för eftersom jag var tidig så passade jag på att ställa mig vid staketet. Är glad för att det var en stående publik, för gillar inte att de flesta konsertlokaler alltid har sittande publik, för man vill ju stå när man hör bra musik!

Det var två förband. Först en amerikansk singer/songwriter tjej. Hon var rätt bra, men gillade inte att publiken var så oengagerad och spelade fel, blev frustrerad, fick skrattanfall etc. Minns inte vad hon hette.

Sen spelade Kristofer Åström. Har hört hans namn förut men kände inte till hans musik. Blir ju så när man bor utomlands länge att man inte hänger med i allt som pågår i Sverige. En låt kände jag igen, men gud så bra han var! Spelade själv på gitarr och sjöng en duett med Emm Gryner. 


Emm Gryner och Kristofer Åström


Sen var det bara att vänta in A Camp. Borden var täckta med spetsdukar, det hängde chinese lanterns i bakgruden och ljuset var mjukt orange/rött.

Sev var det dags, och jag säger bara Nina Persson. Har sett Cardigans i Dublin 2006, men nu var hon ännu bättre, hennes röst blir liksom bättre för varje år. Hon har nån slags utstrålning som en 40-tals filmstjärna och en stil att matcha det. Kvällen till ära var hon iklädd en svart jump suit, svarta klackskor med fyra straps och en fjäderkreation som hon tydligen gjort själv som böjer sig runt högra sidan av huvudet. Har alltid tyckt att The Cardigans är bättre live än på skiva, och samma gäller A Camp, de blir mycket rockigare och coolare på scenen.


Nina Persson och Kristofer Åström

Nathan Larson, tycker det blev en rätt bra bild!

Niklas Frisk och Nina Persson

Till en av mina favoritlåtar "Golden teeth and silver medals" som annars är en duett med Nikolai Dunger, så sjöng hon duett med den irländska artisten Mundy, som har haft en del hits här och det lät väldigt bra!


Vackra fjädrar

Ett fan kom och kastade upp en bukett tulpaner på scenen. De matchade väldigt bra. En fin gest, men hans kastteknik var väl inte den bästa. Men Nina lade dem på sitt bord.


Så här såg det ut egentligen, men var svårt att få bra bilder utan blixt. Men den här blev inte så suddig iallafall.


Sen efteråt hade de signering i merchandise båset utanför. De var hur trevliga som helst och såg till att alla som ville fick autografer. Det fanns typ inga vakter eller nånting, men irländare är kända för att sköta sig i såna sammanhang. haha, så det var ingen fara. Jag köpte Colonia på vinyl och fick den signerad och dedikerad. av alla tre. Nathan kunde bättre svenska än Sean dessutom haha ;)

Sen var jag ju tvungen att få ett typiskt fan kort taget haha, men usch så jag ser ut! Nina gör sig alltid bra på bild dock. Upptäckte på bilden att hon har en guldtand, haha, texten "Golden teeth and silver medals" makes more sense ;)

Den signerade skivan. Kränglade på plasten och orkade inte försöka ta av den igen när jag tog kortet.

Kan inte nog beskriva hur OTROLIGT bra kvällen var! Jag har ju gillat The Cardigans i åratal, särskilt "Long Gone Before Daylight" skivan, men jag har alllihop, så vet inte ens varför jag tvekade att gå på A Camp egentligen. Men det går lite från och till det där, ibland lyssnar jag massor på Cardigans och ibland glömmer jag bort dem ett tag, vilket var fallet på sistone. Och först tyckte jag inte att någon låt riktigt fastnade på A Camp skivan jag fick i födelsedagspresent och tyckte att Hello Saferide var bättre för att de låtarna satte sig på första lyssningen. Men nu är det tvärt om, A Camp är vinnaren i längden helt klart! Hello Saferide skivan är fortfarande bra, det är inte det, men gillade den mer när jag just fått den än jag gör nu.

Det finns otaliga skivor som jag har som fått "växa till sig" hos mig, däribland Radioheads "OK Computer, Madrugadas "The nightly disease" och Ani DiFrancos "Evolve" men de visade sig vara riktiga mästerverk som håller i längden. Vissa skivor som jag älskade från början som  t ex Marit Bergmans "I Think it's a rainbow" The Kooks "Inside in/inside out" och Wallis Birds "Spoons" gillar jag knappt längre...

Jag gillar musk som är välgjord och spännande, där man upptäcker nya små saker vid varje lyssning och som kan betyda olika saker för en beroende på vilken sinnestämning man är i. Visste förresten inte förrän igår att Niklas Frisk som är gitarrist i A Camp är med i Atomic swing. Dem gillade ju jag och mamma för massor med år sedan, men de hade visst nån ny skiva för inte så länge sen?

Alltså, tänk vad många bra svenska band det finns när man tänker på det!