Björk?
Detta ska iallafall föreställa en ung Björk från omslaget av Debut.
Blev inget Westport idag. Kom på att jag måste hämta min tavla från 126 utställningen och idag är sista dagen och de är bara öppna från 1-6 och då kommer vi inte till Westport förrän kvällen och så regnar det och vi har inte fått tag i Seans kompis Anthony iallafall och det kostar 250 kr med bussen bara för en dag och en kväll då vi ändå inte ska göra nåt. Så, vi åker dit nästa helg istället och så tar vi busspengarna och går ut och äter middag för här ikväll istället. Sounds like a plan to me!
Dorothy among the poppies
När sällskapet räddat sig ur floden så befinner de sig i ett stort vallmofält som de måste korsa för att ta sig tillbaka till the yellow brick road som leder till The Emerald city. Men vallmonas tunga och giftiga doft gör att de som vistas där för länge somnar och sover för alltid om ingen kommer till deras räddning.
Detalj:
"Now it is well known that when there are many of these flowers together their odor is so powerful that anyone who breathes it falls asleep, and if the sleeper is not carried away from the scent of the flowers he sleeps on and on forever." (The Wizard of Oz).
Jag kanske borde ägna mig mer åt illustration? gör ju inte illustrationer så ofta, men det är riktigt kul! När jag var liten så ville jag alltid bli barnboksillustratör. Men sen gick jag ju konsthögskola och då var det bara "seriös konst" som gällde och inte illustration, men jag gillar båda...
p.s jag läste ut hela boken igår sen när jag var på BK's och den är ju hur bra som helst. Har aldrig läst den förr, bara sett filmen när jag var ca 10 år, så mindes inte så mycket.
Detalj:
"Now it is well known that when there are many of these flowers together their odor is so powerful that anyone who breathes it falls asleep, and if the sleeper is not carried away from the scent of the flowers he sleeps on and on forever." (The Wizard of Oz).
Jag kanske borde ägna mig mer åt illustration? gör ju inte illustrationer så ofta, men det är riktigt kul! När jag var liten så ville jag alltid bli barnboksillustratör. Men sen gick jag ju konsthögskola och då var det bara "seriös konst" som gällde och inte illustration, men jag gillar båda...
p.s jag läste ut hela boken igår sen när jag var på BK's och den är ju hur bra som helst. Har aldrig läst den förr, bara sett filmen när jag var ca 10 år, så mindes inte så mycket.
Så här just nu
Söndag efter Dublin
Jag och Sean var uppe med tuppen igår. Tog bussen till Dublin redan 6.30, samma som jag tog förra helgen när jag skulle vidare till Belfast. Vi åt snabb frukost på McDonalds (hade inte tid att hitta nåt bättre ställe) och sen tog jag Luas (spårvagnen) ut till förorten Blackhorse där IMOCA och Moxie studios ligger.
Vid luasstoppet i stan.
De hade en open studio day så man fick kolla runt och se lite av deras konst etc. Pratade med Bear, vilket namn va, men han är amerikan ;) han hade ju sagt att han ville ha med mig i en utställning under hösten men sen blev det ju inget av och nu sa han att han inte har nåt med IMOCA att göra längre för de har en anställd curator som bestämmer om utställningarna, han nämnde inte ens om att vi pratat om en utställning, men kände sig kanske lite obekväm när jag kom(?). Iallafall så höll jag käften och pratade bara lite om ateljeerna etc. Han verkade tro att jag var intresserad av att flytta till Dublin och hyra av dem men de kostar 2500kr i månaden, men tjena, sen ska man betala vanlig hyra också, så knappast troligt! Vill ju inte bränna sina broar med folk genom att säga för mycket, men jag är besviken över att utställningen aldrig blev av och att de aldrig ens hörde av sig över huvud taget, särskilt som en hel del folk jag känner fick reda på att jag skulle vara med...
Jaja, sen åkte jag iallafall tillbaka in till stan för att gå på några utställningar.
Först köpte jag ett par grejer i konstnärshandeln K&M evans och sen gick jag ut till Douglas Hyde gallery vid Trinity College och kollade på Mamma Andersson utställningen. Hon är verkligen en av mina favoriter!
Jag gillar att gå på utställningar så mycket mer än att bara kolla på bilderna jag gillar i en bok, för där kan jag alltid studera noga vad för slags teknik konstnären använt etc. och sånt får man bra tips ifrån.
Sean gjorde sin egen grej medan jag gick på utställningarna. Han kollade i några olika bokhandlar, satt på ett par olika caféer och läste etc. och sen skulle vi ses och äta lunch ihop runt 2.
Innan dess hann jag med att gå ut till Green on Red gallery som ligger mitt emot Pearse station. Ett av mina favoritgallerier i Dublin eftersom det är lite New York känsla över det med röda tegelväggar, stora fönster, synliga stålbjälkar etc. Där visade Niamh McCann som är en av mina Irländska favoritkonstnärer. Det är den utställningen som jag tänkt recensera inför högskole ansökan. Jag såg henne på Tulca utställningen i Galway i November och tyckte hennes skulpterade neonljus och uppstoppade skata var så häftiga. Här fanns en till uppstoppad skata, med rävsvans denna gång och tavlor som kommenterade på samhällsgrejer som ekonomiska nedgången, amerikanska presidentvalet etc. men ändå är det som en egen sagovärld med hjortar och skator etc.
Sen träffade jag Sean vid Ha'penny bridge och gick och åt i Epicurian foodhall. Sean tog kinesisk buffé och jag tog grekisk buffée. Den grekiska var himla god med dolmatas, massa sallad, tsatsiki, ris etc. Efteråt delade vi på oss igen och jag gick till Temple bar gallery. Innan dess kollade jag på bokmarknaden som de har på temple bar square varje lördag och började prata med killen som stod och sålde. Han visade sig också vara konstnär, hade studerat i Sligo och nyligen ställt ut i en grupputställning i Ormond Baths Gallery i Belfast, där var ju jag förra veckan. Det slutade med att jag gav honom mitt visit-vykort och han visade bild på sina grejer på mobilen och sen köpte jag boken "One flew over the cuckoo's nest" av honom, så det var trevligt. Sen kollade jag på en utställning i Temple Bar Gallery som även den hade belfastanknytning: Det var en nordirländsk konstnär som tagit kort på stora bål som protestanterna bygger av lastpallat och bildäck för att hylla Battle of the boyne 11 juli. Han hade åkt runt i olika förorter och tagit kort på de olika bålen innan de skulle tändas. Många hade irländska flaggor och dockor med irländska tröjor på sig som skulle förgås i elden. Lite hatiskt eller?
Sen gick jag bort till Cow's lane och sucktade lite efter de svindyra men svinsnygga retromöblerna i ett par butiker som ligger där.
Sen råkade jag på en elbox som bär min kompis Shane's konstverk. Han gick i min klass först men bytte till printmaking sista året. Han var med i nån tävling där konstverk skulle pryda elboxar runt om i Dublin. Hade sett nåt kort på hans förut men inte vetat var det var, nu vet jag. Den ligger mitt emot Dublin Castle vid Dame street.
Shane O'Connor (SOC)
Sen kollade jag en snabbis i några affärer. Bla. var jag i Road Records, en affär som ligger på baksidan av George's arcade och ska stänga snart. De har varit en knutpunkt för olika okända/alternativa band som har kunnat sälja egentillverkade skivor mot provision där. Jag köpte två skivor jag inte hade en aning om vad det var (för där känner man inte till mycket precis). Köpte dem enbart för att fodralen var coola. Den ena var sydd av artisten själv och skivan är minimalistiska electroljud. Rätt bra faktiskt. Den andra skivan är en indie rock, men fodralet är bättre än musiken, det är som ett polaroidfoto, både fram och baksida! Ibland måste man köpa musik bara för fodralet. Iallafall så är det fodralen som ofta fångar min uppmärksamhet i skivaffärer (om jag inte letar efter något särskilt vill säga).
Mamma Andersson katalogen och Gökboet. Douglas Hyde producerar så fina kataoger, de är hardback böcker i olika färger, alla samma format, så om man köper kataloger från flera utställningar så får man en vacker boksamling. (fast det har inte jag gjort).
Vid 6 träffade jag Sean i Stephens Green shopping centre och promenerade bort till Busaras. Vår buss gick klockan 7, så vi fikade kaffe och scone på stationen. Vi kom fram till att Sean hunnit med att dricka 7 koppar kaffe under dagen. Tur att han har stålmage, jag får lite ont i magen av 2 stora koppar kaffe på en dag...
En fullspäckad dag blev det för min del, medan Sean mest satt och fikade och kollade i några affärer. Han försökte gå till the History museum, men det var stängt tyvärr. Vi kom hem runt 22.40.
Nu idag har vi gått en liten promenad, fikat i Java's och så har jag ätit den godaste curryn som lagas av en Hahre Krishna gubbe som har en gul vagn på marknaden vid St Nicholas church lördag/söndag. Kön brukar vara aslång på lördagar men idag var det lugnt.
Vid luasstoppet i stan.
De hade en open studio day så man fick kolla runt och se lite av deras konst etc. Pratade med Bear, vilket namn va, men han är amerikan ;) han hade ju sagt att han ville ha med mig i en utställning under hösten men sen blev det ju inget av och nu sa han att han inte har nåt med IMOCA att göra längre för de har en anställd curator som bestämmer om utställningarna, han nämnde inte ens om att vi pratat om en utställning, men kände sig kanske lite obekväm när jag kom(?). Iallafall så höll jag käften och pratade bara lite om ateljeerna etc. Han verkade tro att jag var intresserad av att flytta till Dublin och hyra av dem men de kostar 2500kr i månaden, men tjena, sen ska man betala vanlig hyra också, så knappast troligt! Vill ju inte bränna sina broar med folk genom att säga för mycket, men jag är besviken över att utställningen aldrig blev av och att de aldrig ens hörde av sig över huvud taget, särskilt som en hel del folk jag känner fick reda på att jag skulle vara med...
Jaja, sen åkte jag iallafall tillbaka in till stan för att gå på några utställningar.
Först köpte jag ett par grejer i konstnärshandeln K&M evans och sen gick jag ut till Douglas Hyde gallery vid Trinity College och kollade på Mamma Andersson utställningen. Hon är verkligen en av mina favoriter!
Jag gillar att gå på utställningar så mycket mer än att bara kolla på bilderna jag gillar i en bok, för där kan jag alltid studera noga vad för slags teknik konstnären använt etc. och sånt får man bra tips ifrån.
Sean gjorde sin egen grej medan jag gick på utställningarna. Han kollade i några olika bokhandlar, satt på ett par olika caféer och läste etc. och sen skulle vi ses och äta lunch ihop runt 2.
Innan dess hann jag med att gå ut till Green on Red gallery som ligger mitt emot Pearse station. Ett av mina favoritgallerier i Dublin eftersom det är lite New York känsla över det med röda tegelväggar, stora fönster, synliga stålbjälkar etc. Där visade Niamh McCann som är en av mina Irländska favoritkonstnärer. Det är den utställningen som jag tänkt recensera inför högskole ansökan. Jag såg henne på Tulca utställningen i Galway i November och tyckte hennes skulpterade neonljus och uppstoppade skata var så häftiga. Här fanns en till uppstoppad skata, med rävsvans denna gång och tavlor som kommenterade på samhällsgrejer som ekonomiska nedgången, amerikanska presidentvalet etc. men ändå är det som en egen sagovärld med hjortar och skator etc.
Sen träffade jag Sean vid Ha'penny bridge och gick och åt i Epicurian foodhall. Sean tog kinesisk buffé och jag tog grekisk buffée. Den grekiska var himla god med dolmatas, massa sallad, tsatsiki, ris etc. Efteråt delade vi på oss igen och jag gick till Temple bar gallery. Innan dess kollade jag på bokmarknaden som de har på temple bar square varje lördag och började prata med killen som stod och sålde. Han visade sig också vara konstnär, hade studerat i Sligo och nyligen ställt ut i en grupputställning i Ormond Baths Gallery i Belfast, där var ju jag förra veckan. Det slutade med att jag gav honom mitt visit-vykort och han visade bild på sina grejer på mobilen och sen köpte jag boken "One flew over the cuckoo's nest" av honom, så det var trevligt. Sen kollade jag på en utställning i Temple Bar Gallery som även den hade belfastanknytning: Det var en nordirländsk konstnär som tagit kort på stora bål som protestanterna bygger av lastpallat och bildäck för att hylla Battle of the boyne 11 juli. Han hade åkt runt i olika förorter och tagit kort på de olika bålen innan de skulle tändas. Många hade irländska flaggor och dockor med irländska tröjor på sig som skulle förgås i elden. Lite hatiskt eller?
Sen gick jag bort till Cow's lane och sucktade lite efter de svindyra men svinsnygga retromöblerna i ett par butiker som ligger där.
Sen råkade jag på en elbox som bär min kompis Shane's konstverk. Han gick i min klass först men bytte till printmaking sista året. Han var med i nån tävling där konstverk skulle pryda elboxar runt om i Dublin. Hade sett nåt kort på hans förut men inte vetat var det var, nu vet jag. Den ligger mitt emot Dublin Castle vid Dame street.
Shane O'Connor (SOC)
Sen kollade jag en snabbis i några affärer. Bla. var jag i Road Records, en affär som ligger på baksidan av George's arcade och ska stänga snart. De har varit en knutpunkt för olika okända/alternativa band som har kunnat sälja egentillverkade skivor mot provision där. Jag köpte två skivor jag inte hade en aning om vad det var (för där känner man inte till mycket precis). Köpte dem enbart för att fodralen var coola. Den ena var sydd av artisten själv och skivan är minimalistiska electroljud. Rätt bra faktiskt. Den andra skivan är en indie rock, men fodralet är bättre än musiken, det är som ett polaroidfoto, både fram och baksida! Ibland måste man köpa musik bara för fodralet. Iallafall så är det fodralen som ofta fångar min uppmärksamhet i skivaffärer (om jag inte letar efter något särskilt vill säga).
Mamma Andersson katalogen och Gökboet. Douglas Hyde producerar så fina kataoger, de är hardback böcker i olika färger, alla samma format, så om man köper kataloger från flera utställningar så får man en vacker boksamling. (fast det har inte jag gjort).
Vid 6 träffade jag Sean i Stephens Green shopping centre och promenerade bort till Busaras. Vår buss gick klockan 7, så vi fikade kaffe och scone på stationen. Vi kom fram till att Sean hunnit med att dricka 7 koppar kaffe under dagen. Tur att han har stålmage, jag får lite ont i magen av 2 stora koppar kaffe på en dag...
En fullspäckad dag blev det för min del, medan Sean mest satt och fikade och kollade i några affärer. Han försökte gå till the History museum, men det var stängt tyvärr. Vi kom hem runt 22.40.
Nu idag har vi gått en liten promenad, fikat i Java's och så har jag ätit den godaste curryn som lagas av en Hahre Krishna gubbe som har en gul vagn på marknaden vid St Nicholas church lördag/söndag. Kön brukar vara aslång på lördagar men idag var det lugnt.
Everything
Detta är titeln på animationen jag håller på och jobbar med. Det kommer ta ett tag, sånt här är väldigt tidskrävande, men kul är det. Fixade det sista råmaterialet i köket idag, och nu håller jag sakta men säkert på att redigera ihop det.
Imorgon ska jag och Sean till Dublin över dagen. Ska inte shoppa något alls, för vi har alldeles för lite pengar för det, särskilt som jag var i Belfast förra helgen. Har mycket jag måste hinna, ska till en open studio day i Moxie studios, gå på Karin Mamma Andersson utställningen i Douglas Hyde gallery och en annan utställning i Green on Red gallery. Sean ska kolla på sitt, så han kommer nog inte med till gallerierna, men vi åker iallafall ihop och träffas väl nånstans och äter lunch iallafall.
Hela dagen har jag hållit på med animationen, förutom ett par timmar på förmiddagen när jag skrev på en artikel om utställningen i Ormond Baths i 1,5 timmar i Amnesty International. Så, därför har det inte blivit mycket uppdaterat.
Så här en torsdagskväll
Mitt köksbord är som en grön prinsesstårta med florsocker på. Jag testade att ta några kort med mina kookin filter och teleobjektiv. Jag gillar mina filter, borde använda dem oftare. Så, dessa har inte blivit fixade i Photoshop.
Elsa Beskow - Solägget.
Mitt bohemiska liv. Köksbordet är ett animations set, jag försöker laga middag utan några ytor att vara på, halva köket tas upp av en överfull torkställning (clothes horse) och resten är en enda röra. Hej hopp, här bor jag!
Sockersöta hus och nytt lås
Här är lite av vad jag pysslat med idag.
Jag har även hunnit med att äta lunch med Sean på japanska caféet vid the docks.
Är rätt nöjd såhär långt faktiskt, men idag försöker jag bara få ihop råmaterialet och sen ska det ju fixas en massa.
En massa florsocker överallt är det iallafall. Åh, jag vill bara äta upp min lilla värld haha!
En låssmed var här och bytte lås på vår dörr förut förresten, så nu kan vi sova lugnt. Var ju en del problem med att vår dörr gick att öppna utan nyckel etc. Sen när vi trott att vi hade fixat det så kom det nån manlig besökare till tjejerna som bor granne (de jobbiga grannarna) med en resväska och hade visst fått deras nyckel. Han frågade Sean var nr 17 låg, eftersom de möttes nere i hallen, och Sean sa att det var en trappa upp och sen gick han upp till oss och stängde och låste med säkerhetskedjan som han brukar. Då när han just satt sig i soffan så vreds vår nyckel om och dörren öppnades, det var killen med resväskan. Säkerhetskedjan var ju på så han kom inte in, men dörren öppnades ju iallafall, med DERAS nyckel. Inte så säkert precis. Han trodde att vi var nr 17, men vi är nr 18. Vi klagade till Galway property management och Geraldine, som är vår värd var här igår morse och provade alla tjejernas nycklar i vårt lås, men då funkade det iallafall inte att öppna. Jag hade sagt att en besökare till dem öppnat vår dörr, men tjejen förnekade det hela och sa att de inte haft nån besökare och att det måste varit nån från nån annan lägenhet som gått fel. Hallå, ljugapa, killen frågade efter nr 17 och sen när Sean stängt dörren så hörde han honom gå in i deras lägenhet. De har alltid en massa kompisar och pojkvänner som sover hemma hos dem, men det låtsas de inte om. Sean sa det till Geraldine senare igår sen och sa att han ändå ville ha låset bytt, så idag gjorde de det. Schysst att de fixade det så fort iallafall. Men de där grannarna är ena riktiga typer ändå. Sen hörde jag genom vår dörr på kvällen hur de skrattade och gjore sig lustiga över morgonens episod när de tvingats prova alla nycklar och inte passade ändå. Töntar!
Jaja, nu har vi iallafall nytt lås så man kan sova lugnt om nätterna. Tänk om inte Sean varit hemma, då kunde ju den där killen ha gått in i vår lägenhet med nyckeln och trott att det var deras eftersom han inte tycktes ha varit där förr, och han hade säkert kunnat göra sig smått hemmastadd här innan han kom på att det nog var fel lägenhet han var i. Sånt är inte okej.
Jag har även hunnit med att äta lunch med Sean på japanska caféet vid the docks.
Är rätt nöjd såhär långt faktiskt, men idag försöker jag bara få ihop råmaterialet och sen ska det ju fixas en massa.
En massa florsocker överallt är det iallafall. Åh, jag vill bara äta upp min lilla värld haha!
En låssmed var här och bytte lås på vår dörr förut förresten, så nu kan vi sova lugnt. Var ju en del problem med att vår dörr gick att öppna utan nyckel etc. Sen när vi trott att vi hade fixat det så kom det nån manlig besökare till tjejerna som bor granne (de jobbiga grannarna) med en resväska och hade visst fått deras nyckel. Han frågade Sean var nr 17 låg, eftersom de möttes nere i hallen, och Sean sa att det var en trappa upp och sen gick han upp till oss och stängde och låste med säkerhetskedjan som han brukar. Då när han just satt sig i soffan så vreds vår nyckel om och dörren öppnades, det var killen med resväskan. Säkerhetskedjan var ju på så han kom inte in, men dörren öppnades ju iallafall, med DERAS nyckel. Inte så säkert precis. Han trodde att vi var nr 17, men vi är nr 18. Vi klagade till Galway property management och Geraldine, som är vår värd var här igår morse och provade alla tjejernas nycklar i vårt lås, men då funkade det iallafall inte att öppna. Jag hade sagt att en besökare till dem öppnat vår dörr, men tjejen förnekade det hela och sa att de inte haft nån besökare och att det måste varit nån från nån annan lägenhet som gått fel. Hallå, ljugapa, killen frågade efter nr 17 och sen när Sean stängt dörren så hörde han honom gå in i deras lägenhet. De har alltid en massa kompisar och pojkvänner som sover hemma hos dem, men det låtsas de inte om. Sean sa det till Geraldine senare igår sen och sa att han ändå ville ha låset bytt, så idag gjorde de det. Schysst att de fixade det så fort iallafall. Men de där grannarna är ena riktiga typer ändå. Sen hörde jag genom vår dörr på kvällen hur de skrattade och gjore sig lustiga över morgonens episod när de tvingats prova alla nycklar och inte passade ändå. Töntar!
Jaja, nu har vi iallafall nytt lås så man kan sova lugnt om nätterna. Tänk om inte Sean varit hemma, då kunde ju den där killen ha gått in i vår lägenhet med nyckeln och trott att det var deras eftersom han inte tycktes ha varit där förr, och han hade säkert kunnat göra sig smått hemmastadd här innan han kom på att det nog var fel lägenhet han var i. Sånt är inte okej.
Början på en ny animation
Nu har jag byggt upp en liten värld med mina IKEA teburkar, som ska föreställa höghus.
Här är två bilder av vad jag hållt på med de senaste timmarna:
Det här setet som jag byggt upp på köksbordet är lite svårare att jobba med än tidigare set eftersom det är beroende av dagsljus, och det skiftar ju en hel del med sol/moln etc. Jag har nämligen en bakgrund med blommönster över fönstret och har sen tonat ner det med ett vitt tyg över, så att det blir mjukt motljus. Nu blev det skymning, så fick sluta för dagen. Granarna har jag klippt av grenarna på en buskplanta jag köpte i Woodie's DIY tidigare idag. Den var lite brun på ena sidan så den var nersatt till en euro, perfekt tyckte jag eftersom jag skulle klippa sönder den iallafall.
Så nu är alltså köket en animationsstudio och jag kommer vakta som en hök på Sean så han inte river något tills imorgon. Han kan vara lite klumpig av sig haha, igår var vi på en pub som ligger runt hörnet och drivs av en australiensare och heter The Salt House. Vi hade en intressant diskussion och Sean rör gärna på armarna när han pratar, så han stjälpte ut en hel pint 6 procentig tysk öl i knät på mig så mina jeans luktar gammalt fyllo märkte jag idag när jag skulle ha på mig dem, så de åker i tvätten...
Alltså, jag älskar sånt här!
Här är två bilder av vad jag hållt på med de senaste timmarna:
Det här setet som jag byggt upp på köksbordet är lite svårare att jobba med än tidigare set eftersom det är beroende av dagsljus, och det skiftar ju en hel del med sol/moln etc. Jag har nämligen en bakgrund med blommönster över fönstret och har sen tonat ner det med ett vitt tyg över, så att det blir mjukt motljus. Nu blev det skymning, så fick sluta för dagen. Granarna har jag klippt av grenarna på en buskplanta jag köpte i Woodie's DIY tidigare idag. Den var lite brun på ena sidan så den var nersatt till en euro, perfekt tyckte jag eftersom jag skulle klippa sönder den iallafall.
Så nu är alltså köket en animationsstudio och jag kommer vakta som en hök på Sean så han inte river något tills imorgon. Han kan vara lite klumpig av sig haha, igår var vi på en pub som ligger runt hörnet och drivs av en australiensare och heter The Salt House. Vi hade en intressant diskussion och Sean rör gärna på armarna när han pratar, så han stjälpte ut en hel pint 6 procentig tysk öl i knät på mig så mina jeans luktar gammalt fyllo märkte jag idag när jag skulle ha på mig dem, så de åker i tvätten...
Alltså, jag älskar sånt här!
And they no more remember me
"And they no more remember me" (20x30cm)
Det här är tavlan jag målade igår. Nu finns den uppe på hemsidan med hela den pågående serien.
När jag och Sean gick vår promenad i söndags så hittade vi en installation av en av mina fotografi tutors från konsthögskolan. Han heter Ben Geoghegan och är skitduktig, han gillar att ta storformats foton och förstora upp dem på billboards etc. Han tar ofta kort på något och sen förstorar det i stort sett verklig storlek och placerar i byggnader eller utomhus. Han och min förra multimedialärare Austin var grundarna till 126 galleriet som jag är medlem i och där jag är med i medlemsutställningen i Belfast just nu. Dessa stod på fotbollsplanen framför universitetet.
Det här är nog ändå min favorit av hans grejer, var med i Artisit utställningen 2007:
Fotot är taget av hörnet i rummet, och bilden av berget på väggen i bakgrunden är med på hörnet, så om man stod i en viss vinkel så såg det ut som att man kollade på en genomskinlig plast och inte ett foto, tyckte det var häftigt!
Stod det på väggen vid universitetet!
Ang. konstfack och gränstänjande modern konst.
EN REFLEKTION:
Mamma berättade för mig om blåsvädret som Konstfack hamnat i de sista dagarna. Jag hade inte hört om det eftersom jag inte bor i Sverige och inte följer svenska medier varje dag, men nu har jag själv kollat upp vad debatten handlar om. Det är för övrigt om något som jag och mamma diskuterat vid ett flertal tillfällen, dvs. Vad konst tjänar för syfte idag och vad som egentligen kan kallas konst.
För er som inte vet så gäller det två Konstfackstudenter. Den ena hade som examensprojekt i vårutstälningen 2008 en video som visar en oidentiferbar kille spraya ner och krossa en ruta på en tunnelbanevagn. Verket döptes till Territorial pissing och godkändes av instutitionen som examensarbete, trots att konstnären antingen direkt eller indirekt varit medverkande i att vandalisera något som skattebetalarna får stå för.
Det andra fallet gäller ett pågende projekt av en tredjeårselev till årets vårutställning. Hon bestämde sig för att spela psykiskt sjuk för att bli inlagd på sjukhus och medicineras, vilket också skedde, och hennes plan är att presentera sina iaktagelser som sitt examensarbete. Karolinska sjukhuset tog detta mycket allvarligt och polisanmälde händelsen. Det kan ses både som bedrägeri och användande av sjukhusets resurser till att behandla något som bara var påhittat.
Nu har Konstfack alltså en polisanmälan från sjukhuset samt ett skadeståndskrav från SL på 100 000kr. Man säger att nya riktlinjer dragits upp nu som säger att man inte kan bli godkänd på ett arbete där något vandalisers, som i graffitifallet, men dessa var inte på plats i våras, så killen fick ändå sin examen. Tjejens agerande visste institutionen om, men man säger att det är upp till individen att avgöra vad den vill göra och får då stå för det och att skolan avsäger sig ansvaret.
Så här skriver Svenska Dagbladet i sin ledare:
Det är helt rätt att SL reagerar med att kräva skolan på skadestånd. Men med två omdömeslösa tilltag så nära inpå varandra börjar man undra inte bara över omdömet utan också över kvaliteten på utbildningen.
Konstverken som föds på Konstfack verkar allt oftare ha Ballar av stål och Jackass som förebilder. Våra skatte-pengar skulle inte ha något emot lite mer kvalitet än så.
Jag håller fullständigt med. Ibland undrar jag vart konsten av idag är på väg. Mamma säger att hon är oerhört besviken på den bana konsten idag tar, och att hon börjat tröttna på modern konst istället för att intresseras av den, och det är väl inte meningen?!
Jag läste en artikel någonstans gällande konst i England och om konsthögskolornas dilemma. Det är nämligen ett vedertaget faktum att nästan ingen kan försörja sig på att vara konstnär i dagens samhälle, i allafall inte utan diverse stipendier och bidrag. Det är även fler än någonsin som studerar vid olika konsthögskolor och dessa sprutat årligen ur sig hundratals nya studenter. Det är även lättare att komma in på skolorna än vad det var, och av egen erfarenhet kan sägas att många personer kommer in utan att knappt ens kunna rita, vilket jag tycker är något av en förutsättning för att studera konst, eller åtminstone så var det det.
Folk som utexaminerades på 80- och tidiga 90- talet var införstådda med att de skulle få kämpa i ett antal år innan de kunde få något som helst erkännande. Det var vanligt att folk fick jobba i det tysta i 10 år innan de fick sin första soloutställning. Nu har folk inte tålamod till det, och mycket har att göra med nutidens fascination för dokusåpor som Big Brother, Idol, talangshower etc. Folk blir stjärnor över en natt och kändisskap har blivit viktigare att eftersträva, även om det bara är de omtalade 15 minuterna, än en hållbar, om än sakta framskridande karriär. Folk har blivit så kändiskåta att det är allt som räknas. Om man som konstnär har chans att bli ihågkommen för någon märklig installation eller uppseendeväckande aktion så verkar det alltid vara eftersträvansvärt. Om det så är att tappa sin egen kropp på blod och måla med det, stå naken inne på ett galleri och pissa, vandalisera en tunnelbanevagn, brodera på sin egen hud, göra en installation med en toalett där det sitter en kamera i toan som filmar när folk bajsar, ställa ut och deformera döda djur etc. Ja, nu för tiden finns inte längre några gränser (alla de saker jag just nämnde har genomförts).
Lärarna på skolorna är även de att skylla till stor del. De skolor som lyckats producera några få välkända konstnärer skyltar alltid med dessa i sina prospekt och visar upp dem som goda exempel, medan man lätt glömmer bort hur många hundra som passerar omärkbart genom dess portar. Lärarna vill alltid skynda på ens karriär med tal om hur man snabbt måste märka ut sig, helst redan i vårutställningen, ansöka till allt som går, visa framfötterna och skynda sig, för nästa år kommer en ny årskull att ta examen och då blir ens egen årskull passé. De uppmuntrar de med de mest galna idéerna och hoppas kunna producera en ny Damien Hirst, eller annan banbrytande konstnär. De som använder mer traditionella tekniker, målar figurativt etc. får kritik för att inte vara nyskapande nog och varje penseldrag rannsakas för att hitta fel i ett utförande som skulle ha kunnat vara skickligare om eleverna fått mer undervisning i måleriets tekniker istället för vikten av ett banbrytande koncept.
Damien Hirst - away from the flock (1995)
Det är inte så konstigt att vanligt folk tar avstånd från konsten idag och tycker att konstnärer är excentriska knäppskallar. Jag menar inte att all situations/installations/samhällskritisk konst är dålig, men det finns för mycket dåligt bland de få bra sakerna. Jag tycker också att om man ska göra en kommentar på en viss företeelse i samhället så ska man vara påläst. Om man gör en uppsats i ett annat ämne på universitetet, då läser man på som sjutton och driver ett väl underbyggt argumnet. Tvärr så är det allt för många konstnärer som inte ens bryr sig om att läsa på alls, de gör bara ett antagande utifrån sin egen uppfattning och spelar vidare på det, trots att de kanske inte ens vet bakgrunden till det de kommenterar. Det retar mig att bara för att man är konstnär så kan man komma undan med vad som helst: man behöver inte vara insatt på riktigt, man behöver inte ha någon yrkesskicklighet, man kan bara köra efter en "tager vad man haver" mentalitet och samla ihop lite skräp eller spela in nån liten snutt med mobilkameran och plötsligt är det ett konstverk.
Jag är konstnär. Jag vill stödja och kunna glädjas, förundras och beröras av nutida konst. Jag vill att konstnärerna av idag ska förvalta det arv som vi alla har fått genom konsthistorien. Nu menar inte jag att gå tillbaka och kopiera gamla mästare, men jag vill att en viss yrkesskicklighet ska bevaras, att man ska ha kunskap att hantera det medium man arbetar i. Jag vill att konsthögskolorna ska arbeta för att förmedla kunskap om yrkets olika tekniker hellre än att bara ge eleverna fria tyglar, även om en balans mellan de två är att eftersträva. Jag minns min egen tid på konsthögskolan. Min inriktning var målning. Jag och många andra trodde att det betydde att vi skulle få mer instruktioner och workshops av lärarna i olika tekniker av färgpåläggning, behandling av ljus/skugga etc. så att man kunde ta med sig denna kunskap i sitt eget skapande. Istället fick vi mest bara jobba på och själva komma på hur det skulle vara och sen gick lärarna runt och kritiserade allt de inte gillade och som vi gjort fel istället för att ge oss mer yrkeskunskap från början.
Under konsthistorien har det alltid varit vissa konstnärer som skapat kontrovers och sensation genom sitt arbete, tänk bara på Duchamps pissoar eller Malevich's black square. Att måla enbart en svart geometrisk form på en tavelduk hade ingen hört talas om 1915. Det behövs vissa såna saker för att konsten som idé ska gå framåt, men det har någonstans nått en övre gräns när var och varannan konststudent tror att de kan hitta någon "quick road to fame" genom att märka ut sig så mycket det bara går. Och ja, på ett sätt lyckas de ju. Anledningen att jag kåserar om detta ämne är just att några genomfört dessa aktioner, och de får massor av uppmärksamhet i media. Sen när man tänker tillbaka på de årskullar som haft sina vårutställningar genom åren så blir det ju att vissa saker fastnar i minnet. "2008, ja du minns det där året när killen vandaliserade tunnelbanevagnen och det blev så mycket skriverier" osv. och det är väl det de vill, och det som ses som en merit i dagens samhälle.
Malevich - Black square
Jag vill slå ett slag för de som arbetar på i tysthet. De som vill att folk ska kunna ta med sig något när de sett deras verk i en utställning, bortom sensation och hysteri. De som besitter skicklighet och yrkeskunnande och som inte tar den korta chockgenvägen till framgång. De som skapar för att det är ett sätt att leva, och för att det gör dem lyckliga, trots alla omständigheter.
Tyvärr får dessa konstnärer mindre och mindre plats (jag vet av egen erfarenhet) och fram kommer de som har något radikalt att säga och som säger det med väldigt knappa medel. Otaliga är de utställningar jag varit på de senaste åren som bara består av några skrynkliga papper ur ett anteckningsblock, lite skräp som samlats ihop på ateljégolvet eller en tavla som är så långt bortom minimalismen att den antagligen inte ens har någon tavleduk över huvud taget.
Så jag skulle vilja avsluta detta med att göra en efterlysning:
Jag vill se konst som engagerar, som förundrar, som imponerar, som jag minns när jag lämnar galleriet för sina estetiska meriter. Jag efterlyser DEN BRA KONSTEN. Den som får mig att stirra på en tavla eller intallation i flera minuter för att greppa allt den vill säga till mig, eller som engagerar mig bara för att färgerna är så vackra/starka/mustiga/tjockt pålagda/intressant komponerade. Jag har något av en färgfetish. Vissa tekniker, färger och ytor tilltalar mig på ett sätt som inte går att sätta ord på. Ett sinnesintryck som etsar sig fast. Jag vill att andra ska få uppleva den glädje som jag själv upplever när jag besöker en bra utställning där allting stämmer.
Vissa samhällskommentarer känns i magen, de utförs på rätt sätt, de förmedlar, genom konstnärens ögon, en verklighet som andra människor kan ha svårt att se. Men jag ser ingen som helst sammankoppling mellan dessa två "incidenter" på Konstfack och den konst jag själv vill uppleva. Om inte annat ser jag der bara som dålig publicitet för Konstfack då de låter folk med dåliga idéer hållas.
Mamma berättade för mig om blåsvädret som Konstfack hamnat i de sista dagarna. Jag hade inte hört om det eftersom jag inte bor i Sverige och inte följer svenska medier varje dag, men nu har jag själv kollat upp vad debatten handlar om. Det är för övrigt om något som jag och mamma diskuterat vid ett flertal tillfällen, dvs. Vad konst tjänar för syfte idag och vad som egentligen kan kallas konst.
För er som inte vet så gäller det två Konstfackstudenter. Den ena hade som examensprojekt i vårutstälningen 2008 en video som visar en oidentiferbar kille spraya ner och krossa en ruta på en tunnelbanevagn. Verket döptes till Territorial pissing och godkändes av instutitionen som examensarbete, trots att konstnären antingen direkt eller indirekt varit medverkande i att vandalisera något som skattebetalarna får stå för.
Det andra fallet gäller ett pågende projekt av en tredjeårselev till årets vårutställning. Hon bestämde sig för att spela psykiskt sjuk för att bli inlagd på sjukhus och medicineras, vilket också skedde, och hennes plan är att presentera sina iaktagelser som sitt examensarbete. Karolinska sjukhuset tog detta mycket allvarligt och polisanmälde händelsen. Det kan ses både som bedrägeri och användande av sjukhusets resurser till att behandla något som bara var påhittat.
Nu har Konstfack alltså en polisanmälan från sjukhuset samt ett skadeståndskrav från SL på 100 000kr. Man säger att nya riktlinjer dragits upp nu som säger att man inte kan bli godkänd på ett arbete där något vandalisers, som i graffitifallet, men dessa var inte på plats i våras, så killen fick ändå sin examen. Tjejens agerande visste institutionen om, men man säger att det är upp till individen att avgöra vad den vill göra och får då stå för det och att skolan avsäger sig ansvaret.
Så här skriver Svenska Dagbladet i sin ledare:
Det är helt rätt att SL reagerar med att kräva skolan på skadestånd. Men med två omdömeslösa tilltag så nära inpå varandra börjar man undra inte bara över omdömet utan också över kvaliteten på utbildningen.
Konstverken som föds på Konstfack verkar allt oftare ha Ballar av stål och Jackass som förebilder. Våra skatte-pengar skulle inte ha något emot lite mer kvalitet än så.
Jag håller fullständigt med. Ibland undrar jag vart konsten av idag är på väg. Mamma säger att hon är oerhört besviken på den bana konsten idag tar, och att hon börjat tröttna på modern konst istället för att intresseras av den, och det är väl inte meningen?!
Jag läste en artikel någonstans gällande konst i England och om konsthögskolornas dilemma. Det är nämligen ett vedertaget faktum att nästan ingen kan försörja sig på att vara konstnär i dagens samhälle, i allafall inte utan diverse stipendier och bidrag. Det är även fler än någonsin som studerar vid olika konsthögskolor och dessa sprutat årligen ur sig hundratals nya studenter. Det är även lättare att komma in på skolorna än vad det var, och av egen erfarenhet kan sägas att många personer kommer in utan att knappt ens kunna rita, vilket jag tycker är något av en förutsättning för att studera konst, eller åtminstone så var det det.
Folk som utexaminerades på 80- och tidiga 90- talet var införstådda med att de skulle få kämpa i ett antal år innan de kunde få något som helst erkännande. Det var vanligt att folk fick jobba i det tysta i 10 år innan de fick sin första soloutställning. Nu har folk inte tålamod till det, och mycket har att göra med nutidens fascination för dokusåpor som Big Brother, Idol, talangshower etc. Folk blir stjärnor över en natt och kändisskap har blivit viktigare att eftersträva, även om det bara är de omtalade 15 minuterna, än en hållbar, om än sakta framskridande karriär. Folk har blivit så kändiskåta att det är allt som räknas. Om man som konstnär har chans att bli ihågkommen för någon märklig installation eller uppseendeväckande aktion så verkar det alltid vara eftersträvansvärt. Om det så är att tappa sin egen kropp på blod och måla med det, stå naken inne på ett galleri och pissa, vandalisera en tunnelbanevagn, brodera på sin egen hud, göra en installation med en toalett där det sitter en kamera i toan som filmar när folk bajsar, ställa ut och deformera döda djur etc. Ja, nu för tiden finns inte längre några gränser (alla de saker jag just nämnde har genomförts).
Lärarna på skolorna är även de att skylla till stor del. De skolor som lyckats producera några få välkända konstnärer skyltar alltid med dessa i sina prospekt och visar upp dem som goda exempel, medan man lätt glömmer bort hur många hundra som passerar omärkbart genom dess portar. Lärarna vill alltid skynda på ens karriär med tal om hur man snabbt måste märka ut sig, helst redan i vårutställningen, ansöka till allt som går, visa framfötterna och skynda sig, för nästa år kommer en ny årskull att ta examen och då blir ens egen årskull passé. De uppmuntrar de med de mest galna idéerna och hoppas kunna producera en ny Damien Hirst, eller annan banbrytande konstnär. De som använder mer traditionella tekniker, målar figurativt etc. får kritik för att inte vara nyskapande nog och varje penseldrag rannsakas för att hitta fel i ett utförande som skulle ha kunnat vara skickligare om eleverna fått mer undervisning i måleriets tekniker istället för vikten av ett banbrytande koncept.
Damien Hirst - away from the flock (1995)
Det är inte så konstigt att vanligt folk tar avstånd från konsten idag och tycker att konstnärer är excentriska knäppskallar. Jag menar inte att all situations/installations/samhällskritisk konst är dålig, men det finns för mycket dåligt bland de få bra sakerna. Jag tycker också att om man ska göra en kommentar på en viss företeelse i samhället så ska man vara påläst. Om man gör en uppsats i ett annat ämne på universitetet, då läser man på som sjutton och driver ett väl underbyggt argumnet. Tvärr så är det allt för många konstnärer som inte ens bryr sig om att läsa på alls, de gör bara ett antagande utifrån sin egen uppfattning och spelar vidare på det, trots att de kanske inte ens vet bakgrunden till det de kommenterar. Det retar mig att bara för att man är konstnär så kan man komma undan med vad som helst: man behöver inte vara insatt på riktigt, man behöver inte ha någon yrkesskicklighet, man kan bara köra efter en "tager vad man haver" mentalitet och samla ihop lite skräp eller spela in nån liten snutt med mobilkameran och plötsligt är det ett konstverk.
Jag är konstnär. Jag vill stödja och kunna glädjas, förundras och beröras av nutida konst. Jag vill att konstnärerna av idag ska förvalta det arv som vi alla har fått genom konsthistorien. Nu menar inte jag att gå tillbaka och kopiera gamla mästare, men jag vill att en viss yrkesskicklighet ska bevaras, att man ska ha kunskap att hantera det medium man arbetar i. Jag vill att konsthögskolorna ska arbeta för att förmedla kunskap om yrkets olika tekniker hellre än att bara ge eleverna fria tyglar, även om en balans mellan de två är att eftersträva. Jag minns min egen tid på konsthögskolan. Min inriktning var målning. Jag och många andra trodde att det betydde att vi skulle få mer instruktioner och workshops av lärarna i olika tekniker av färgpåläggning, behandling av ljus/skugga etc. så att man kunde ta med sig denna kunskap i sitt eget skapande. Istället fick vi mest bara jobba på och själva komma på hur det skulle vara och sen gick lärarna runt och kritiserade allt de inte gillade och som vi gjort fel istället för att ge oss mer yrkeskunskap från början.
Under konsthistorien har det alltid varit vissa konstnärer som skapat kontrovers och sensation genom sitt arbete, tänk bara på Duchamps pissoar eller Malevich's black square. Att måla enbart en svart geometrisk form på en tavelduk hade ingen hört talas om 1915. Det behövs vissa såna saker för att konsten som idé ska gå framåt, men det har någonstans nått en övre gräns när var och varannan konststudent tror att de kan hitta någon "quick road to fame" genom att märka ut sig så mycket det bara går. Och ja, på ett sätt lyckas de ju. Anledningen att jag kåserar om detta ämne är just att några genomfört dessa aktioner, och de får massor av uppmärksamhet i media. Sen när man tänker tillbaka på de årskullar som haft sina vårutställningar genom åren så blir det ju att vissa saker fastnar i minnet. "2008, ja du minns det där året när killen vandaliserade tunnelbanevagnen och det blev så mycket skriverier" osv. och det är väl det de vill, och det som ses som en merit i dagens samhälle.
Malevich - Black square
Jag vill slå ett slag för de som arbetar på i tysthet. De som vill att folk ska kunna ta med sig något när de sett deras verk i en utställning, bortom sensation och hysteri. De som besitter skicklighet och yrkeskunnande och som inte tar den korta chockgenvägen till framgång. De som skapar för att det är ett sätt att leva, och för att det gör dem lyckliga, trots alla omständigheter.
Tyvärr får dessa konstnärer mindre och mindre plats (jag vet av egen erfarenhet) och fram kommer de som har något radikalt att säga och som säger det med väldigt knappa medel. Otaliga är de utställningar jag varit på de senaste åren som bara består av några skrynkliga papper ur ett anteckningsblock, lite skräp som samlats ihop på ateljégolvet eller en tavla som är så långt bortom minimalismen att den antagligen inte ens har någon tavleduk över huvud taget.
Så jag skulle vilja avsluta detta med att göra en efterlysning:
Jag vill se konst som engagerar, som förundrar, som imponerar, som jag minns när jag lämnar galleriet för sina estetiska meriter. Jag efterlyser DEN BRA KONSTEN. Den som får mig att stirra på en tavla eller intallation i flera minuter för att greppa allt den vill säga till mig, eller som engagerar mig bara för att färgerna är så vackra/starka/mustiga/tjockt pålagda/intressant komponerade. Jag har något av en färgfetish. Vissa tekniker, färger och ytor tilltalar mig på ett sätt som inte går att sätta ord på. Ett sinnesintryck som etsar sig fast. Jag vill att andra ska få uppleva den glädje som jag själv upplever när jag besöker en bra utställning där allting stämmer.
Vissa samhällskommentarer känns i magen, de utförs på rätt sätt, de förmedlar, genom konstnärens ögon, en verklighet som andra människor kan ha svårt att se. Men jag ser ingen som helst sammankoppling mellan dessa två "incidenter" på Konstfack och den konst jag själv vill uppleva. Om inte annat ser jag der bara som dålig publicitet för Konstfack då de låter folk med dåliga idéer hållas.
Retro valentines kort
Idag började dagen kasst. Var tvungen att gå till världens otäckaste ställa och köa i 1,5 timmar för att få en tant att ta emot min ansökan om medical card. Community welfare office, alltså inte det vanliga welfare officet, var som en tidsresa till tidigt 80 tal i stilen. En jäkla massa knackers (så får man inte säga) var där i allafall, det stank musigt av svett och sura kläder och en kille satt bredvid mig och drog ner snor från bihålorna ner i halsen hela tiden, om ni vet hur jag menar... Bläää! Fick iallafall mina papper inlämnade till slut och kunde fika på Java's med Sean innan han skulle till jobbet klockan 2.
Jag spenderade eftermiddagen med att måla en liten tavla och spela in en låt jag skrivit på datorn. Så här blev tavlan, den är baserad på en skiss jag gjorde ca 2 veckor sedan.
(20x30cm)
Jag beslöt mig också för att göra ett egenhändigt Valentines kort till Sean eftersom jag ville ha nåt lite annorlunda mot alla de som finns i affären, så nu har jag suttit ett par timmar på kvällen och pysslat med det här i Photoshop:
Vid 6 var jag förresten i BK's med Sean och åt en potatisomelett på hans rast, han jobbar till 10 ikväll, så därför passar jag på att låna hans stora dataskärm och har gjort kortet åt honom som jag ska gå och skriva ut imorgon :)
(Den grå bården satte jag bara dit för att man ska se kanterna här i bloggen då bakgrunden är vit).
Jag är rätt nöjd med min dag faktiskt :) Nu ska jag dricka te och äta ett par After Eight och se om det är nåt på TV...
Jag spenderade eftermiddagen med att måla en liten tavla och spela in en låt jag skrivit på datorn. Så här blev tavlan, den är baserad på en skiss jag gjorde ca 2 veckor sedan.
(20x30cm)
Jag beslöt mig också för att göra ett egenhändigt Valentines kort till Sean eftersom jag ville ha nåt lite annorlunda mot alla de som finns i affären, så nu har jag suttit ett par timmar på kvällen och pysslat med det här i Photoshop:
Vid 6 var jag förresten i BK's med Sean och åt en potatisomelett på hans rast, han jobbar till 10 ikväll, så därför passar jag på att låna hans stora dataskärm och har gjort kortet åt honom som jag ska gå och skriva ut imorgon :)
(Den grå bården satte jag bara dit för att man ska se kanterna här i bloggen då bakgrunden är vit).
Jag är rätt nöjd med min dag faktiskt :) Nu ska jag dricka te och äta ett par After Eight och se om det är nåt på TV...
Nya Tavlan
Nu har jag tagit kort på mina senaste tavlor och lagt upp på min hemsida. (www.ceciliadanell.com)
Så här blev tavlan som jag gjorde klart igår:
"We carry on" 30x40cm
Jag var ute med Catriona och Aisling sen igår kväll. Gick hem till Catrionas hus vid halv 11, hon visade mig hur hon bodde. Hon flyttade ju dit för inte så länge sen. Det är en stor radhuslägenhet i flera våningar, tror en fem pers. bor där eller nåt. Ligger precis längst ut på The long walk, så var inte riktigt min favorit att gå där i mörkret. De som bor där kan gå en genväg genom gården och ut genom en grind, men det kunde ju inte jag. Jag hade köpt en halv flaska vin som jag drack innan jag gick ut och sen resten hos Catriona, de andra var fortfarande lite bakis från dagen innan så de var inte så pigga på att dricka.
Gick till The Roisin, bandet som var slutade just spela, så vi väntade tills lokalen blev club när de plockat undan sina grejer. Var lite ute i smoking arean, men det var så jäkla kallt. Dansade lite och träffade Phil, han gick i vår klass förut, till slutet av trean och jobbar på samma ställe som Cat. Tyvärr var musiken så hög så det gick inte att prata. Hade trevligt, men det var faktiskt roligare förra gången, sånt där varierar ju så mycket. Gick hem vid halv 2, kände inte för att stanna ute för länge, men sen gick jag inte och lade mig förrän runt 3 ändå...
Nu ska jag gå till Galway Property management och snacka med dem...
Så här blev tavlan som jag gjorde klart igår:
"We carry on" 30x40cm
Jag var ute med Catriona och Aisling sen igår kväll. Gick hem till Catrionas hus vid halv 11, hon visade mig hur hon bodde. Hon flyttade ju dit för inte så länge sen. Det är en stor radhuslägenhet i flera våningar, tror en fem pers. bor där eller nåt. Ligger precis längst ut på The long walk, så var inte riktigt min favorit att gå där i mörkret. De som bor där kan gå en genväg genom gården och ut genom en grind, men det kunde ju inte jag. Jag hade köpt en halv flaska vin som jag drack innan jag gick ut och sen resten hos Catriona, de andra var fortfarande lite bakis från dagen innan så de var inte så pigga på att dricka.
Gick till The Roisin, bandet som var slutade just spela, så vi väntade tills lokalen blev club när de plockat undan sina grejer. Var lite ute i smoking arean, men det var så jäkla kallt. Dansade lite och träffade Phil, han gick i vår klass förut, till slutet av trean och jobbar på samma ställe som Cat. Tyvärr var musiken så hög så det gick inte att prata. Hade trevligt, men det var faktiskt roligare förra gången, sånt där varierar ju så mycket. Gick hem vid halv 2, kände inte för att stanna ute för länge, men sen gick jag inte och lade mig förrän runt 3 ändå...
Nu ska jag gå till Galway Property management och snacka med dem...
Dublin snart va?
Måste åka till Dublin nån dag nu och kolla lite på konst känner jag! Såg just att Karin Mamma Andersson ställer ut på Douglas Hyde gallery fram tills 31 mars. En annan svensk konstnär som bor i Irland och heter Nina Canell (nästan som mitt efternamn haha) ställer också ut där. Ska bli jättekul att se Mamma Anderssons nya grejer för hon är ju så bra! www.douglashydegallery.com Är en del i Trinity College och dit kan alla hitta.
Måste även hitta en utställning att skriva en artikel om till ansökan för curator prorammen som jag ska söka till. Ska nog inte ta Mamma Andersson dock, tar hellre nån som inte är fullt så känd i Sverige ;)
Kanske väntar till den 19e februari och går på Niamh McCanns utställning i Green on Red gallery för det är ett skitcoolt galleri nära the docks. www.greenonredgallery.com eller så kanske Monster Truck gallery har något, men de utställningarna skiftar varje vecka.
Känner för lite Dublin grejs nu iallafall.
Måste även hitta en utställning att skriva en artikel om till ansökan för curator prorammen som jag ska söka till. Ska nog inte ta Mamma Andersson dock, tar hellre nån som inte är fullt så känd i Sverige ;)
Kanske väntar till den 19e februari och går på Niamh McCanns utställning i Green on Red gallery för det är ett skitcoolt galleri nära the docks. www.greenonredgallery.com eller så kanske Monster Truck gallery har något, men de utställningarna skiftar varje vecka.
Känner för lite Dublin grejs nu iallafall.
Tillbaka till nutiden
Efter att ha visat lite hur jag ritade för 4 år sedan så kan konstateras att jag är mycket slarvigare nu för tiden haha! Här är några testskisser från fotomaterialet jag har från Stockholm för att testa ideer för tavlor. Gjorda denna vecka och förra.
Två små tavlor har jag hunnit med också, mest för att testa tekniker:
"I'd brush the winter by" heter denna och är gjord "tvärt om", jag har alltså gjort en mörk grund och målat runt träden istället för att måla dit dem. (40x40cm)
"Five for heaven, six for hell" heter denna (20x20cm). Den gjorde jag igår kväll och den tog exakt 40 min. Hur jag vet det? Jo, jag satte på Pink Floyd - Animals skivan när jag började och den tog slut precis när jag var klar ;)
Igår kväll var jag och Sean på BK's wine bar igen. En tjej som heter Niceol Blue spelade ballader och blues med en kille. Hon har jättefin röst, men det var nästan lite jobbigt högt för man hörde inte att prata med varandra. Jag tog en osttallrik eftersom jag redan ätit middag tidigare med gud fader så mycket ost han lade på, 5 kilo franska ostar eller något! Det var gott men jag orkade inte allt och mådde nästan illa. Fy vad tjock jag kände mig sen, man vet ju hur fettigt ost är!
Ikväll ska vi åka och hälsa på Seans syster Carol med familj i Athenry. Har inte varit där på ett år så hon har bjudit oss på middag och så ska vi sova över där. Trevligt!
Två små tavlor har jag hunnit med också, mest för att testa tekniker:
"I'd brush the winter by" heter denna och är gjord "tvärt om", jag har alltså gjort en mörk grund och målat runt träden istället för att måla dit dem. (40x40cm)
"Five for heaven, six for hell" heter denna (20x20cm). Den gjorde jag igår kväll och den tog exakt 40 min. Hur jag vet det? Jo, jag satte på Pink Floyd - Animals skivan när jag började och den tog slut precis när jag var klar ;)
Igår kväll var jag och Sean på BK's wine bar igen. En tjej som heter Niceol Blue spelade ballader och blues med en kille. Hon har jättefin röst, men det var nästan lite jobbigt högt för man hörde inte att prata med varandra. Jag tog en osttallrik eftersom jag redan ätit middag tidigare med gud fader så mycket ost han lade på, 5 kilo franska ostar eller något! Det var gott men jag orkade inte allt och mådde nästan illa. Fy vad tjock jag kände mig sen, man vet ju hur fettigt ost är!
Ikväll ska vi åka och hälsa på Seans syster Carol med familj i Athenry. Har inte varit där på ett år så hon har bjudit oss på middag och så ska vi sova över där. Trevligt!
Ur mina gamla skissblock.
När vi gick i ettan på konsthögskolan så hade vi som uppgift att föra en "visual diary". Tanken var att vi varje dag på fritiden skulle rita minst en teckning och det fick enbart vara saker ritade ur verkligheten. Allt detta för att vi skulle träna upp vår observationsförmåga. En stor del i detta gick ut på att få teckningarna så precist återgivna som möjligt, då vi hade en modul på några veckor som enbart handlade om oservation av olika objekt och deras struktur. Sen i tvåan var det tvärt om, då tränade vi på att göra mer "fria tolkningar" av saker, rita med vänsterhanden, göra snabbskisser på bara några sekunder osv. Men det var väldigt nyttigt att gå igenom en noggrann observations period i ettan för då övade man verkligen upp sin förmåga att få fram struktur genom skuggning etc.
Jag tycker inte att konst måste vara exakt återgiven, långt ifrån, men jag tycker att det som skiljer en skicklig konstnär från massan är att denne kan - om han bara vill - teckna av saker verklighetstroget. Sen får han gärna göra abstrakta, snabba, galna grejer, men i botten ska denna skicklighet finnas. Så tycker jag.
Följande bilder är gjorda i ettan.
Seans mamma hade köpt ett kolhuvud. "Jag måste få måla av det innan middagen!" sa jag.
Mina vinterstövlar.
Gouache använde jag en del då för att göra så exakt färgåtergivning som möjligt.
Nuuudlar
Släckt lampa
Tänd lampa
Strukturstudier av strandfynd
Mina skor jag köpte i Dublin. Coola, men Sean hatade dem för jag blev så mycket längre än honom ;)
Detta är pannan i köket hemma i Sverige, den gillade min lärare särskilt vill jag minnas. Vi hade ett projekt över jullovet i ettan då vi skulle skildra vårt eget hem. Vi fick även en konstnär var som vi skulle låta inspireras av. Jag fick Anselm Kiefer, som blev lite av en favorit det året.
Jag tycker inte att konst måste vara exakt återgiven, långt ifrån, men jag tycker att det som skiljer en skicklig konstnär från massan är att denne kan - om han bara vill - teckna av saker verklighetstroget. Sen får han gärna göra abstrakta, snabba, galna grejer, men i botten ska denna skicklighet finnas. Så tycker jag.
Följande bilder är gjorda i ettan.
Seans mamma hade köpt ett kolhuvud. "Jag måste få måla av det innan middagen!" sa jag.
Mina vinterstövlar.
Gouache använde jag en del då för att göra så exakt färgåtergivning som möjligt.
Nuuudlar
Släckt lampa
Tänd lampa
Strukturstudier av strandfynd
Mina skor jag köpte i Dublin. Coola, men Sean hatade dem för jag blev så mycket längre än honom ;)
Detta är pannan i köket hemma i Sverige, den gillade min lärare särskilt vill jag minnas. Vi hade ett projekt över jullovet i ettan då vi skulle skildra vårt eget hem. Vi fick även en konstnär var som vi skulle låta inspireras av. Jag fick Anselm Kiefer, som blev lite av en favorit det året.
Publicerad i Brochure issue two
Jag träffade Niall Moore en snabbis idag, en Galway konstnär som jobbat med en gratis publikation som heter Brochure. Första numret publicerades 2006, men nu har han tagit över och gett ut nummer 2. Det har blivit lite fördröjt, för han kontaktade mig redan i slutet av sommaren och ville ha med en bild på en av mina tavlor. Nu gav han mig alltså tre exemplar av denna gratis broschyr som innehåller artiklar om 126 gallery (där jag är medlem ni vet), Irish Artist Led Archives, Ard Bia Berlin (ett galleri som ägs av en kvinna från Galway).
Det coola är att alla andra som är med är etablerade konstnärer, bla Aideen Barry, en av irlands mest framgångsrika unga konstnärer, min förra lärare John Brady etc. Så jag är den enda nyutexaminerade konstnären. dessutom finns länkar med till alla medverkandes webbsidor längst bak samt en onine sida som innehåller info om alla oss medverkande samt artiklar:
http://www.aandgltd.com/ (här kan man även ladda ner en PDF version)
www.brochure2.wordpress.com
Brochure finns tillgänglig i Galway Arts Centre, G126 gallery, några andra konstställen runt om i landet samt i Ard Bia galleriet i Berlin så det är skitbra reklam! Kanske får lite mer trafik till min hemsida nu då :)
Det coola är att alla andra som är med är etablerade konstnärer, bla Aideen Barry, en av irlands mest framgångsrika unga konstnärer, min förra lärare John Brady etc. Så jag är den enda nyutexaminerade konstnären. dessutom finns länkar med till alla medverkandes webbsidor längst bak samt en onine sida som innehåller info om alla oss medverkande samt artiklar:
http://www.aandgltd.com/ (här kan man även ladda ner en PDF version)
www.brochure2.wordpress.com
Brochure finns tillgänglig i Galway Arts Centre, G126 gallery, några andra konstställen runt om i landet samt i Ard Bia galleriet i Berlin så det är skitbra reklam! Kanske får lite mer trafik till min hemsida nu då :)
Fittja teckning
Nu har jag suttit en liten stund och ritat av ett foto jag tog i fittja, tog knappt en timme. Mina tuschpennor var lite för tunna, hade velat ha en bredare också, men skit samma, det är ju bara övning. Teckningen är A3 format.
Ursäkta det dåliga fotot, men det är fotograferat med kameran på kvällen, papperet är vitt egentligen...
Sean har gått på bio för att se filmen om president Nixon, men vi var ju på bio för bara tre dagar sedan så jag håller mig hemma. Gick en promenad med honom runt terryland och sen på kvällen gick jag en liten sväng själv också. Jag kollade i katolska kyrkan på Sea road på vägen. Det är så fint och gammaldags där. Jag gillar att titta i olika kyrkor.
Ursäkta det dåliga fotot, men det är fotograferat med kameran på kvällen, papperet är vitt egentligen...
Sean har gått på bio för att se filmen om president Nixon, men vi var ju på bio för bara tre dagar sedan så jag håller mig hemma. Gick en promenad med honom runt terryland och sen på kvällen gick jag en liten sväng själv också. Jag kollade i katolska kyrkan på Sea road på vägen. Det är så fint och gammaldags där. Jag gillar att titta i olika kyrkor.
Portrait of oneself
'The memory of the thing is hateful to me. Why do you talk of it? It used to remind me of those curious lines in some play - "Hamlet," I think - how do they run? -
"Like a painting of a sorrow, A face without a heart"
Yes: That is what it was like.
Lord Henry laughed. 'If a man treats life artistically, his brain is his heart,' he answered, sinking into an arm-chair.
Dorian Gray shook his head, and struck some soft chords on the piano. ' "Like the painting of a sorrow," ' he repeated, ' "a face without a heart." '
The elder man lay back and looked at him with half-closed eyes. 'By the way, Dorian, ' he said after a pause, ' "How does it profit a man if he gain the whole world and lose - how does the quotation go? - his own soul"?' *
The picture of Dorian Gray - Oscar Wilde (1890) page 180.
Efter att ha skrivit ner dessa rader så gjorde jag en snabbskiss på mig själv så som jag ser ut just nu. Jag använde min Wacom intuous drawing tablet så att jag kunde rita direkt in i datorn. I hope my face is not without a heart.
"Like a painting of a sorrow, A face without a heart"
Yes: That is what it was like.
Lord Henry laughed. 'If a man treats life artistically, his brain is his heart,' he answered, sinking into an arm-chair.
Dorian Gray shook his head, and struck some soft chords on the piano. ' "Like the painting of a sorrow," ' he repeated, ' "a face without a heart." '
The elder man lay back and looked at him with half-closed eyes. 'By the way, Dorian, ' he said after a pause, ' "How does it profit a man if he gain the whole world and lose - how does the quotation go? - his own soul"?' *
The picture of Dorian Gray - Oscar Wilde (1890) page 180.
Efter att ha skrivit ner dessa rader så gjorde jag en snabbskiss på mig själv så som jag ser ut just nu. Jag använde min Wacom intuous drawing tablet så att jag kunde rita direkt in i datorn. I hope my face is not without a heart.
G126 Members show
Jag tog bussen ut till Ballybrit på eftermiddagen för att kolla på vår members show i G126 galleriet. Alla medlemmar fick ha med en mindre tavla var, fast alla var ju inte så små precis. Men mina är ju antingen jättesmå eller jättestora, och de jättestora fick då rakt inte plats. Jag tog med en som heter Metro Pankrac. Var verk av många personer jag känner/vet vilka de är.
Min tavla högst upp
Det var en salig blandning, men så blir det ju när det är en members show. Sen gick jag ut till Cregal art och hämtade mina två 1x1m ramar och köpte även tavelduk att sträcka över dem. Det kostade allt som allt 108 euro, ca 1100kr. Ändå fick jag en ganska stor rabatt enligt ram-killen "The old man likes you", sa han och menade den gamla gubben som jag fikade med i onsdags som grundade affären ;)
Sen släpade jag dem till busshållplatsen och var i en 30 min sniglande trafikkö in till centrum. Men jag kunde ju inte gå när jag hade ramarna. Nu har jag haft ett lite otäckt extra arbete också. Toaletten svämmade nämligen över förut. Jag hade slängt i för mycket papper och var dum nog att spola igen när vattnet redan stigit lite och då rann helvetet över, så sen fick jag spendera ett tag med att hälla bleach och skura hela badrumsgolvet och mattorna. Bläää! Som tur var så var det ganska rent vatten eftersom det som var i toan redan hade spolats ner, men ändå!
Vid busshållplatsen. Lemsip reklam, räddaren i snorvärlden.
Nu snorar jag som sjutton igen, trodde min förkylning gått över men den tycks ha kommit tillbaka igen. Sean var hos property managment företaget och klagade på våra grannar förut, och de skulle få en varning. Det beror på att vi bor i ett gammalt hus men de är helt dumma i huvet, så de står typ och hoppar jämfota i golvet så vi får sprickor i putsen i taket och väggarna och hela huset skakar och så har de haft ett flertal fester som spårat ur, bla vid nyår så hade någon pissat i trappan, slängt massa skräp, satt på brandlarmet för tionde gången etc. Tror inte de gillar oss när de får veta att vi skvallrat på dem...
Innan Ballybrit så var jag även en timme i Social Welfare kontoret eftersom betalningen med mina pengar jag skulle få när jag var borta över jul inte kom som de sagt, men nu ska jag få dem på onsdag iallafall.
Min tavla högst upp
Det var en salig blandning, men så blir det ju när det är en members show. Sen gick jag ut till Cregal art och hämtade mina två 1x1m ramar och köpte även tavelduk att sträcka över dem. Det kostade allt som allt 108 euro, ca 1100kr. Ändå fick jag en ganska stor rabatt enligt ram-killen "The old man likes you", sa han och menade den gamla gubben som jag fikade med i onsdags som grundade affären ;)
Sen släpade jag dem till busshållplatsen och var i en 30 min sniglande trafikkö in till centrum. Men jag kunde ju inte gå när jag hade ramarna. Nu har jag haft ett lite otäckt extra arbete också. Toaletten svämmade nämligen över förut. Jag hade slängt i för mycket papper och var dum nog att spola igen när vattnet redan stigit lite och då rann helvetet över, så sen fick jag spendera ett tag med att hälla bleach och skura hela badrumsgolvet och mattorna. Bläää! Som tur var så var det ganska rent vatten eftersom det som var i toan redan hade spolats ner, men ändå!
Vid busshållplatsen. Lemsip reklam, räddaren i snorvärlden.
Nu snorar jag som sjutton igen, trodde min förkylning gått över men den tycks ha kommit tillbaka igen. Sean var hos property managment företaget och klagade på våra grannar förut, och de skulle få en varning. Det beror på att vi bor i ett gammalt hus men de är helt dumma i huvet, så de står typ och hoppar jämfota i golvet så vi får sprickor i putsen i taket och väggarna och hela huset skakar och så har de haft ett flertal fester som spårat ur, bla vid nyår så hade någon pissat i trappan, slängt massa skräp, satt på brandlarmet för tionde gången etc. Tror inte de gillar oss när de får veta att vi skvallrat på dem...
Innan Ballybrit så var jag även en timme i Social Welfare kontoret eftersom betalningen med mina pengar jag skulle få när jag var borta över jul inte kom som de sagt, men nu ska jag få dem på onsdag iallafall.
Coloured ground
Här sitter jag just nu och håller på att grunda en tavelduk.
Jag känner mig ibland mer kreativ av att jobba på golvet än vid bordet. Då kan man breda ut sig utan att behöva plocka undan allt sen när det är dags att äta, och så är det lättare att blanda färg också.
Kollar i mina två favorit-konstböcker: Karin Mamma Andersson och Peter Doig. Dem två, och så Laura Owens är min största inspiration. De är de bästa soloutställningar jag varit på i hela mitt liv, allihop i London.
Snart ska jag på vernissage i Galway Arts Centre. Jag var i stan förut och köpte ett par grejer. Wow faktor = Boots hade fått in en massa polaroidfilm igen. Trodde knappt mina ögon och skyndade mig att köpa på mig ett paket, trots att de kostar 300kr för 20 kort.
Drack kaffe i det franska cafét. Bästa i hela världen, och läste vidare i Dorian Grays porträtt. Så jävla bra bok!
Glömde nämna att mina två art history lecturers Gavin och Chris var i Wa Café igår när jag var där. Gavin frågade hur det gick för mig och nämnde att han sett min recension i Circa. Kände mig lite stolt. Han frågade även om utställningen i Dublin, men de jäklarna har ju inte hört av sig så det blir säkert inget, typiskt nu när alla mina f.d tutors verkar ha hört talas om det... Idag träffade jag Fintan som jag jobbade med på turistbyrån. Han ska söka dit i sommar han med, trots att han är trainée manager i en supermarket, men han trivs inte så bra där och ska studera igen i höst, historia. Vi kom fram till att det är bättre att studera igen och bli något än att bara ha trista jobb resten av livet. Har alltid tyckt att han var lite torr förut, men han är nog trevligare än vad jag trodde. :)
Nu ska jag fortsätta här.
Jag känner mig ibland mer kreativ av att jobba på golvet än vid bordet. Då kan man breda ut sig utan att behöva plocka undan allt sen när det är dags att äta, och så är det lättare att blanda färg också.
Kollar i mina två favorit-konstböcker: Karin Mamma Andersson och Peter Doig. Dem två, och så Laura Owens är min största inspiration. De är de bästa soloutställningar jag varit på i hela mitt liv, allihop i London.
Snart ska jag på vernissage i Galway Arts Centre. Jag var i stan förut och köpte ett par grejer. Wow faktor = Boots hade fått in en massa polaroidfilm igen. Trodde knappt mina ögon och skyndade mig att köpa på mig ett paket, trots att de kostar 300kr för 20 kort.
Drack kaffe i det franska cafét. Bästa i hela världen, och läste vidare i Dorian Grays porträtt. Så jävla bra bok!
Glömde nämna att mina två art history lecturers Gavin och Chris var i Wa Café igår när jag var där. Gavin frågade hur det gick för mig och nämnde att han sett min recension i Circa. Kände mig lite stolt. Han frågade även om utställningen i Dublin, men de jäklarna har ju inte hört av sig så det blir säkert inget, typiskt nu när alla mina f.d tutors verkar ha hört talas om det... Idag träffade jag Fintan som jag jobbade med på turistbyrån. Han ska söka dit i sommar han med, trots att han är trainée manager i en supermarket, men han trivs inte så bra där och ska studera igen i höst, historia. Vi kom fram till att det är bättre att studera igen och bli något än att bara ha trista jobb resten av livet. Har alltid tyckt att han var lite torr förut, men han är nog trevligare än vad jag trodde. :)
Nu ska jag fortsätta här.
