Fan vad alla bråkar jämt!
Blir så jävla förbannad när jag hör om hur folk beter sig, särskilt folk som är ens släktingar och som man egentligen tycker om, för då blir man ännu mer besviken! Mamma ska inte behöva ta hur mycket skit som helst bara för att hon vågar stå för vad hon tycker. Mormor har inte pratat med henne sedan midsommar, hon blir så lätt sur för struntsaker, och nu har min moster tagit ställning med mormor emot mamma, trots att de alltid gjort en massa saker ihop, vi kusiner alltid umgicks när vi var yngre, båda familjerna är väldigt djurintresserade etc. Men hon var ju inte ens där och har enbart hört mormors version femti elva gånger, när hon hälsat på där sedan midsommar, så nu när hon äntligen träffade mamma så var hon tydligen jätteotrevlig. Vilken släkt man har säger jag bara, att de bara orkar. Finns ju fler bråk olika personer emellan om man säger så, och det är ju så onödigt.
Men finnar kanske är hetsigare än svenskar generellt sett ;)
Har även surfat runt på måfå på några olika Motala bloggar och verkar ju som att hur många personer som helst snackar skit och är osams hit och dit. Att dom orkar!!!
Men det verkar ju vara så med folk. Antingen så är de "bästisar" och umgås heeela dagarna och så måste man hålla med varandra om allt och det är vi mot världen och allt sånt, och sen om den ena personen fäller en endaste kommentar som inte passar den andra, eller om personen råkar tycka bra om någon som den andra inte kommer överens med, jaha, oj, då är man osams, börjar snacka skit inför alla och smutskastar personen medan man letar febrilt efter en annan "bästis" som blir "flavour of the month" tills man blir osams med den också. Och så verkar det hålla på med många.
Sån där skit orkar jag inte med. Jag tycker om att träffas när man känner för det och har något att prata om och kan hitta på något. Därför tycker väl folk att jag är lite konstig, men jag orkar inte slösa tid på att umgås hela dagarna, för om man gör det så har man ju aldrig tid att odla sina egna intressen. Är väl skillnad med en del folk som inte har några hobbies alls, men om man tex håller på med konst, djur, tränar, skriver etc. så vill man ju utveckla det på fritiden och inte bara ligga hela dagarna och slökolla på TV medans ens kompis sitter och kollar datorn och man inte ens pratar med varandra men man är ändå med varandra hela tiden, tills man blir så van vid den andra personen att man slutar vara försiktig, slutar uppföra sig och tillslut börjar bråka för att man blir så trötta på varandra....
Sån har aldrig jag varit, jag har inte tid med sånt. Det händer väl ibland att man slappar med kompisar, t ex dagen efter att man sovit över hos varann eller något, men inte VARJE dag. Jag har ett visst behov av att vara själv.
Sen är det kul att prata med folk i telefon, men inte om en person börjar ringa fyra gånger om dagen bara för att snacka skit (jag upplevde lite av det när en viss tjej här i Galway som också är svensk tog mig som sin bästis i några veckor i brist på annat och skulle hitta på grejer och snacka skit hela tiden och sen när Sean flyttade hit så passade det inte alls att han fanns med i bilden: Saknar henne inte!!!) Jag behöver inte höra om hur någon idiot inte kan bestämma sig vilken av de två killar hon blivit tillsammans med samtidigt(!) hon ska göra slut med för hon gillar ju båda, eller höra om annat tjafs man inte har något att göra med.
Jag tycker att man ska umgås när man känner för det, vara stark nog att kunna göra saker själv och utveckla egna intressen (man ska inte behöva ringa en kompis som sällskap så fort man ska gå till mataffären etc) och så ska man uppskatta varandra när man ses och faktiskt hitta på saker ihop och inte bara hänga flera dagar i sträck utan att egentligen göra ett skit, och så ska man kunna lita på varandra och kunna berätta saker utan att den andra snackar om det till en massa andra och så ska man kunna känna sig trygg i att personen man är med faktiskt är med en för att de uppskattar ens sällskap och tycker man är trevlig, och inte bara för att de känner sig ensamma och tycker att man duger i brist på att andra "bättre vänner" är tillgängliga, men slopas sen när det verkligen gäller.
Tyvärr verkar inte särskilt många dela mina värderingar och därför blir jag ofta, trots att jag känner många, "the odd one out", den alla tycker är trevlig men ingen väljer i första hand...
--------------
Idag betade jag av ännu en dag på jobbet. Mörkt, grått och spöregn halva dagen, fick ta på mig vintermössan på väg till jobbet. Har en sorgsen, uppgiven känsla inom mig hela tiden, för att jag just nu bara finns och inte lever, jag är någonstans mitt emellan, väntar och längtar efter något bättre och saknar det som var. Jag betar bara av dag efter dag och står ut med smärtan. Jag vill så mycket men just nu står jag bara och trampar på samma ställe och jag önskar att det var lättare....
Men finnar kanske är hetsigare än svenskar generellt sett ;)
Har även surfat runt på måfå på några olika Motala bloggar och verkar ju som att hur många personer som helst snackar skit och är osams hit och dit. Att dom orkar!!!
Men det verkar ju vara så med folk. Antingen så är de "bästisar" och umgås heeela dagarna och så måste man hålla med varandra om allt och det är vi mot världen och allt sånt, och sen om den ena personen fäller en endaste kommentar som inte passar den andra, eller om personen råkar tycka bra om någon som den andra inte kommer överens med, jaha, oj, då är man osams, börjar snacka skit inför alla och smutskastar personen medan man letar febrilt efter en annan "bästis" som blir "flavour of the month" tills man blir osams med den också. Och så verkar det hålla på med många.
Sån där skit orkar jag inte med. Jag tycker om att träffas när man känner för det och har något att prata om och kan hitta på något. Därför tycker väl folk att jag är lite konstig, men jag orkar inte slösa tid på att umgås hela dagarna, för om man gör det så har man ju aldrig tid att odla sina egna intressen. Är väl skillnad med en del folk som inte har några hobbies alls, men om man tex håller på med konst, djur, tränar, skriver etc. så vill man ju utveckla det på fritiden och inte bara ligga hela dagarna och slökolla på TV medans ens kompis sitter och kollar datorn och man inte ens pratar med varandra men man är ändå med varandra hela tiden, tills man blir så van vid den andra personen att man slutar vara försiktig, slutar uppföra sig och tillslut börjar bråka för att man blir så trötta på varandra....
Sån har aldrig jag varit, jag har inte tid med sånt. Det händer väl ibland att man slappar med kompisar, t ex dagen efter att man sovit över hos varann eller något, men inte VARJE dag. Jag har ett visst behov av att vara själv.
Sen är det kul att prata med folk i telefon, men inte om en person börjar ringa fyra gånger om dagen bara för att snacka skit (jag upplevde lite av det när en viss tjej här i Galway som också är svensk tog mig som sin bästis i några veckor i brist på annat och skulle hitta på grejer och snacka skit hela tiden och sen när Sean flyttade hit så passade det inte alls att han fanns med i bilden: Saknar henne inte!!!) Jag behöver inte höra om hur någon idiot inte kan bestämma sig vilken av de två killar hon blivit tillsammans med samtidigt(!) hon ska göra slut med för hon gillar ju båda, eller höra om annat tjafs man inte har något att göra med.
Jag tycker att man ska umgås när man känner för det, vara stark nog att kunna göra saker själv och utveckla egna intressen (man ska inte behöva ringa en kompis som sällskap så fort man ska gå till mataffären etc) och så ska man uppskatta varandra när man ses och faktiskt hitta på saker ihop och inte bara hänga flera dagar i sträck utan att egentligen göra ett skit, och så ska man kunna lita på varandra och kunna berätta saker utan att den andra snackar om det till en massa andra och så ska man kunna känna sig trygg i att personen man är med faktiskt är med en för att de uppskattar ens sällskap och tycker man är trevlig, och inte bara för att de känner sig ensamma och tycker att man duger i brist på att andra "bättre vänner" är tillgängliga, men slopas sen när det verkligen gäller.
Tyvärr verkar inte särskilt många dela mina värderingar och därför blir jag ofta, trots att jag känner många, "the odd one out", den alla tycker är trevlig men ingen väljer i första hand...
--------------
Idag betade jag av ännu en dag på jobbet. Mörkt, grått och spöregn halva dagen, fick ta på mig vintermössan på väg till jobbet. Har en sorgsen, uppgiven känsla inom mig hela tiden, för att jag just nu bara finns och inte lever, jag är någonstans mitt emellan, väntar och längtar efter något bättre och saknar det som var. Jag betar bara av dag efter dag och står ut med smärtan. Jag vill så mycket men just nu står jag bara och trampar på samma ställe och jag önskar att det var lättare....
Kommentarer
Trackback
