Mitt liv på Irland

STINA NORDENSTAM
"Clothe yourself well for the wind"
"I'll be crying for you"
"Little star"
"She's like a swallow"
"Welcome to happiness"
"The morning belongs to the night"
"And she closed her eyes"
"On falling"

Bara hennes sångtitlar är helt fantastiska. Nu har jag henne på random på iTunes. Hon är svensk men får alldeles för lite uppmärksamhet i Sverige. Stina forever, så är det bara!

Jag vet att jag inte uppskattar vad jag har. Brukade säga att jag faller. Men nu är jag här. Alldeles oskadd. Så det finns ingen anledning att oroa sig. Jag klarar mig alltid. Men det är skillnad på att existera och att leva. Allt är osäkert. Allt är öppet. För första gången i mitt liv har jag så många kanske men inga svar. Och i regnet vill jag ingenstans. Stannar inne och stelnar till i lederna. Inte ens paraplyet räddar mig. Ändå drar jag mig för att åka hem. Vad är egentligen hem. Vad tror jag ska hända när jag är hemma som ska förändra allting. Jag är van vid den söta lukten av öl. Den trasiga betongen på trottoarerna. Marknaden på lördagarna. Vägen hem om nätterna. Dörren och trappan upp och ner på jobbet. Centras tuna wraps och Kappa-Ya:s sushirullar. Jag vet inte om det blir bättre sen. Men det är så fuktigt om vintern. Och nu står hösten för dörren. Sommaren hoppade vi över i år igen. Så svårt ska det väl inte vara. Att leva i nuet menar jag. Men jag spenderar ju all min lediga tid till att fundera på framtiden. Skriva ansökningar. Bli refuserad. Hålla mig uppdaterad om andra människors högst vanliga liv på nätet. Slösa tid på ingenting. Städa och sedan röra till allting direkt. Låta allt vara och sen få panik. Tappa bort alla som betyder något. De bästa försvinner alltid först. De vanliga dödliga blir kvar. Jag glömmer lampan på. Tittar på ytliga TV program. Önskar att det var annorlunda. Glömmer vad jag har...