Mitt liv på Irland

Ja, då har jag också skaffat en blogg. Hade aldrig tänkt göra detta eftersom jag alltid tidigare brukade skriva vad jag gjort på resedagboken, plus att det inte känts som om jag skulle vilja dela med mig av mina tankar till en massa andra människor men här är jag nu av olika anledningar. En anledning är att jag inte längre känner för att skriva i resedagboken eftersom i stort sett ingen är aktiv där längre, i allafall inte så länge de själva inte är ute och reser, och nu är det ingen som läser, det finns även en person som jag skrev till där, och sedan blev kompis med här i Galway eftersom hon jobbade som Au-Pair och inte kände någon, men sen fick jag reda på vilken idiot (ursäkta) hon var och har sen dess gjort mig osams med henne, och hon läser troligen mina inlägg fortfarande, inte för att det gör något, där har jag ändå aldrig skrivit något personligt utan mest redogjort, i sammanfattning, för vad jag gjort den senaste tiden.

Den här personen som jag blev osams med var rätt trevlig så länge bara vi två umgicks, vilket vi gjorde en del under sommaren när jag jobbade på turistbyrån i Galway och min pojkvän Sean fortfarande sökte jobb här och bodde kvar i Westport. Vi hade i och för sig inga gemensamma intressen; hennes kläd och musikstil var så långt från min man kan komma och hon var lite väl 'lössläppt' i mina ögon med ny kille i stort sett varje gång vi sågs. Till saken hör att hon inte kunde särskilt bra engelska, så när hon sen träffade Sean så hade hon svårt att förstå hans Irländska dialekt, men istället för att säga det så ignorerade hon honom totalt. När vi gick för att se på en parad under Galway arts festival tillsammans, så ställde hon sig mellan mig och Sean och insisterade på att prata Svenska hela tiden så han blev helt utanför. Sen när hon var hemma hos oss en gång efter att vi just flyttat in i vår lägenhet så sa hon inte ens hej till Sean när han kom hem och pratade ingen engelska då heller. Sen kom hennes pojkvän på besök och hon snackade en massa om honom på Svenska när han var i samma rum. Han undrade såklart vad hon sade eftersom hon nämnde hans namn hela tiden, så jag försökte förklara lite, men hon sa bara "no, we're just talking..." vilket fick honom att bli jättemisstänksam. Så gör man inte!

Sen bestämde vi att gå ut ihop följande kväll och ses vid halv 10 i en pub nära oss, de dök inte upp förrän efter 11 och var jättetrista och pratade knappt med oss på hela kvällen utan satt bara och gullade med varandra. Sen när vi skulle gå så sa de att de skulle till en nattklubb, men frågade inte ens om vi ville följa med, inte för att jag hade någon lust vid det laget, men ändå.

När hon sedan SMSade några veckor senare, efter att jag kommit tillbaka från en Sverigeresa, så sade jag att jag inte kände för att ha kontakt med henne längre eftersom vi inte hade något gemensamt och för att hon ignorerade Sean. Då blev hon jättesur o skrev "Ja, det kan hända att jag ignorerar Sean, men det beror på att jag aldrig fattar ett ord av vad han säger" fyfan alltså!

Är väl en sak om man inte förstår ett språk så bra, men då kan man väl säga det och sedan be personen att tala lite långsammare eller fråga om etc, men att ignorera någon totalt av förestående anledning, that's not on! Har aldrig blivit direkt osams med någon förut, inte sådär. Det låter konstigt, men när jag var yngre så var jag en väldigt konfliktunvikande person och om jag inte gillade några så blev det mer att jag inte umgicks med dem istället för att bråka etc. men ingen av mina gymnasiekompisar eller tidigare har någonsin gett mig anledning att säga ifrån sådär heller. Det kändes i allafall bra att bli av med henne, även om hon antagligen känner sig helt oskyldig och att jag är den elaka i sammanhanget, men det skiter jag i, good riddance!