Mitt liv på Irland

Anledningen till att jag behöver ett tidsfördriv just idag, och därför har startat en blogg, är att jag är sjuk.

Jag kom hem från mitt jullov i Sverige i måndags kväll, och då fick jag veta att Sean haft någon seg magbakterie i en hel vecka där han inte haft så mycket matlust och dessutom haft diarré. Kul, tänkte jag, nu får väl jag också det! Han var bättre under veckan men var fort farande inte bra i magen, men ingenting hände med mig förrän i fredags.

Jag skolkade från skolan eftersom jag helt enkelt inte kände för att gå dit: jag visste att mina stretchers, som jag ska sträcka tavelduk över var färdigtillverkade vilket betydde att jag skulle vara tvungen att kräla runt på golvet hela dagen och spänna duk och skava bort skinnet på knogarna. var helt stel i kroppen eftersom jag startade mitt "nya liv" i onsdags genom att gå till gymmet för första gången på flera veckor och även började föra matdagbok och äta nyttigare, behövs såhär efter julhelgen. Dessutom så hade den där klumpen i bröstet kommit tillbaka, den som jag alltid brukar känna i några dagar efter att jag återvänt från Sverige och försöker komma in i vardagen här igen. Det blir så, man har träffat så många släktingar, familj och vänner som man saknat, gjort så mycket, lekt i snön m.m och så kommer man tillbaks hit till regnet där allting bara är vardagligt och vanligt, där lärarna alltid ger mer kritik än komplimanger, även om jag fick bäst betyg i klassen vid våra Christmas assessments och där man är långt från de som betyder mest, inklusive våra djur. På sista tiden har det kännts mer så, eftersom jag börjat tröttna på att bo på Irland.

Första året var det jobbigt, då grät jag och hade hemlängtan många gånger, sommarjobbade på en hemsk restaurang där alla bara skällde ut en och bodde i ett kallt, gammalt hus med några personer som knappt pratade med mig. Sen andra året blev det bättre, då var jag mer van vid att vara borta, Sean fick egen lägenhet i Westport där jag var på helgerna, jag fick ett roligt jobb på turistbyrån där på sommaren, utforskade en massa vackra platser och bodde hos Seans syster Laura i Dublin då och då, där vi alltid hittade på kul saker, gick på konserter m.m Då kändes det som om jag alltid ville bo här, och när Seans mamma klagade på att jag samlade på mig så mycket grejer, hur i alla sin dar skulle jag kunna få med mig dem hem den dag då jag ville flytta tillbaka till Sverige igen, tyckte jag att det var irriterande att höra på, för jag skulle ju stanna här, för alltid!



Sen när jag började trean så vände det, och nu har går jag ju fjärde året. Jag hade fått nog av höga priser, skyhöga hyror för hus med dålig standard, mögel och dålig isolering. Jag var avundsjuk på mina vänner och kusiner där hemma som hade sina egna lägenheter och inredde dem som de ville. Här får man varken måla om eller tapetsera, även om man står för det själv och väggarna är helt slitna och alla bestick, muggar, saker och tallrikar jag samlat på mig och fått genom åren är till ingen nytta eftersom alla lägenheter och hus man hyr är fullt utrustade med möbler, bestick, husgeråd m.m, även om allt är udda, billigt och dåligt genomtänkt så får man inte lov att göra sig av med en enda sak. Jag har alltid varit intresserad av inredning och design, och kan inte på något sätt få utlopp för det intresset så som jag bor nu. Dessutom finns mina bästa vänner i Sverige, förutom Sean såklart, men han är nästan mer pigg på att flytta än vad jag är, de som har samma bakgrund som jag förstår mig bättre och har mer gemensamt med mig förstår jag nu. Visst har jag en hel del kompisar i på konsthögskolan här, men inga bästa vänner, om ni förstår vad jag menar. De förstår inte riktigt mig, frågar nästan aldrig något om sverige och allt går bara ut på att dricka så mycket som möjligt när vi går ut. Sen så har jag märkt att nästan alla tjejerna är avundsjuka på mig bara för att jag får bättre betyg än dem, talar två språk flytande etc. Det förtjänar jag faktiskt inte, jag är verkligen inte den som skryter om mina betyg, jag gör bara mitt bästa, och jag försöker inte framhäva mig själv mer än dem.

En tjej som heter Maria och är i samma atelje som jag säger alltid lite sarkastiska pikar till mig, mest på skämt, men det är ändå irrterande t ex "look, I can't be in the same studio as her, she makes all my stuff look bad" eller, "hehe, oops, what if I ruin your painting!" endast för att hon är så himla avundsjuk, o sen försöker hon alltid få sitt arbete att verka så himla genomtänkt. Det var nästan skrattretande förra året. Maria kan typ inget om datorer. Vi har en dator med en bra färgskrivare som vi får använda till olika projekt och liknande. Hon höll på och jobbade med ett projekt om sin pappas gård och hur hon hade vuxit upp där men hade svårt att relatera till lantbruket som sådant. Hon hade tagit kort på en massa kor i kostallet och skulle nu skriva ut dem, men när hon skrev ut så blev bilden rosa. Hon ropade på mig o frågade om jag visste vad felt var, jag sa att nån färgpatron troligen var slut, men det fanns ingen tekniker där just då, så hon hann inte skriva ut på nytt. Hon var missnöjd med utskrifterna men satte ändå upp bilderna på väggen eftersom vi skulle ha en critique på eftermiddagen och hon ville visa att hon gjort någonting.

Sen när läraren kom så trodde jag naturligtvis att hon skulle säga som det var: att det var fel på färgpatronerna etc eftersom hon varit så missnöjd tidigare. Istället sa hon:
"Jo, jag kom på att jag ville skriva ut bilderna i rosa eftersom det skulle reflektera lite mer av mig, jag har svårt att relatera till lantbruket som sådant, men min favoritfärg är ju rosa och då tänkte jag att om jag gör bilderna rosa så gör det att en del av mig finns synligt i bilderna och på så sätt kan jag relatera till dem mycket bättre" Lärarna tyckte såklart att det var en jättebra idé och berömde Maria för att hon kommit på detta och hon var jättenöjd. Jag sade inget, men om jag hade varit hon så hade jag ju sagt att bilderna blev rosa av misstag, men sen när jag tittade på dem så tyckte jag att det passade med rosa eftersom det är min favoritfärg etc... Men det lönar sig visst att ljuga!

När det gäller min egen konst så känns det som om jag inte kan få särskilt mycket inspiration från Irland. Jag vill inte måla irländska landskap eller hus, för de speglar inte vem jag är, de har ingenting med min egen historia att göra, däremot har jag ett stort intresse för skandinavisk retro design, mönster och färger, som jag använder mig mycket av, samt modernistisk arkitektur, som jag älskar, och som i stort sett inte existerar här. Detta betyder att de senaste två åren har jag varit tvungen att åka hem till Sverige för att göra research för mina projekt, och när ens källa är så långt bort så betyder det att jag inte kan besöka platserna igen så ofta som jag skulle vilja uta får förlita mig mest på kort m.m, vilket aldrig är så effektivt som att noggrant undersöka en plats och återvända dit för att ta färg samplingar eller studera detaljer. Om jag ska vara konstnär på Irland så måste jag alltså åka fram och tillbaka till Sverige för att göra research.



En annan sak är vädret. Finns inget som kan få en att känna sig mer deperimerad än en hel månad med regn varenda dag... Förra sommaren regnade det nästan varje dag hela sommaren, det var verkligen rekord! Jag som hade tänkt besöka så många platser, sitta på utefik m.m blev fast på mitt rum tittandes på DVDer... usch! Jag saknar verkligen solen om sommaren och snön om vintern, även om sveriges årstider inte alltid är perfekta dem heller, men här finns knappt några årstider å andra sidan. Åndå gillar jag verkligen landskapet, när vädret är fint så är det helt fantastiskt att cykla ut till berget Croagh Patrick vid Wesport, gå på den farliga stigen längs the Cliffs of Moher, besöka Aran Öarna, flanera runt i Dublin etc. men tyvärr är det ju inte fint så ofta och utan körkort och bil är det svårt att ta sig någonstans då bussförbidelserna är minst sagt dåliga.

Jag gillar även pubarna, de hemtrevliga, inrökta pubarna med sina öppna spisar och sura doft av öl, svett och torv. En perfekt pint Guinnes, god och krämig och inte alls så där besk som den svenska importerade varan. De gamla gubbarna som fortfarande finns kvar med sina krokiga träkäppar, malätna cardigans och rutiga kepsar som aldrig tycks tvätta sig och som är en plåga om man får nära sig på bussen, de har en lukt som jag aldrig tidigare känt inna jag kom hit. Men de äldsta pubarna som jag minns när jag flyttade hit 2004 har många stängt nu, eller moderniserats till nya, moderna. Så var fallet med det hotell där jag gjorde praktik i trean på gymnasiet i Westport. Det var ett gammalt, familjeägt hotell med en trevlig pub där en massa locals, eller gamla original, samlades varje dag, och där dekoren var typiskt irländsk. Sen dess har de moderniserat och expanderat och byggt en ny flashig bar som kunde vara var som helst i europa med stora plasma screens, cremefärgad interiör etc. De gamla originalen har flytt och ny lockas i stort sett bara barnfamiljer dit. Det vackra röda hotellet har målats i beige, usch gul creme eller beige finns ju överallt! nej, tacka vet jag det gamla hotellet!

Över huvud taget finns här många lukter. Nya lukter som jag aldrig känt innan jag flyttade hit: Lukten som slår emot en om man går förbi en pub med dörren på glänt, lukten av torvbrasor som hänger i luften under hösten och vårens kvällar, den hemska , kväljande lukten av gamla män som inte sköter sin hygien när man sitter på bussen, lukten av spyor vid gathörnen en söndagsmorgon, lukten av rutten tång när tidvattnet dragit sig ut, lukten av unkna kläder som blivit blöta och torkat alldeles för sakta eftersom husen är så fuktiga och kalla inuti också. Lukten av salt hav när man går längs Salthill promenaden, lukten av avlopp på vissa gator under sommaren eftersom rördragningen inte alltid är den bästa, lukten av friterad mat från någon chipper när man är påväg hem från puben... Ja, det här landet har många fler lukter än Sverige på något sätt...

Tillbaka nu till i fredags.

Det var otroligt nog soligt och fint hela dagen och eftersom Sean var ledig så tog vi en promenad ut till Salthill och sedan gick vi längs strandpromenaden hela vägen in till stan. Det var väldigt vackert, trots att vattnet dragit sig långt ut och barlagt stinkande blåstång på flera av de små stränderna. Sen fikade vi i stan, jag tog en Chai latte, men den var inget god, bara kväljande gräddig så jag drack bara halva. Sen köpte jag en vegetarisk sushi roll på vägen hem, med omelett och grönsaker isället för fisk, de är goda, men de gör inte äkta sushi med rå fisk här i Galway ändå utan bara med rökt lax.

På eftermiddagen blev jag lite illamående och körig i magen och sedan dess har jag också haft den här magbacillen. Enda fördelen är att man inte spyr i allafall, men annars är det otäckt värre. Kunde inte äta någonting på hela dagen igår (lördag) utan låg bara i soffan och kollade på TV och höll på med datorn. Såg Irländska versionen av Idol "You're a star", de hade boot camp, ingen verkade vara någon höjdare precis, sen såg jag på Twister, lite lojt sådär medan jag kollade upp grejer på internet, och sen America's Sweethearts, en riktig skitfilm. På kvällen var jag helt svag eftersom jag inte ätit sedan den där sushi rollen dagen innan om man inte räknar tre cream crackers, så när jag skulle ta mig ur soffan så svartnade det för ögonen och jag höll på att svimma. Genom att hålla mig i diskbänken lyckades jag blanda till en liten portion svenskt pulvermos som jag tagit med och när jag ätit ett par skedar så kvicknade jag till. Usch, tur att jag inte svimmade eftersom jag var ensam hemma, är så typiskt att jag blev sjuk just nu för vi hade planerat att åka till Westport båda två över helgen. Vi hade äntligen lyckats stämma träff med Anthony och skulle med honom på Indiska restaurangen och med Locke familjen som vi skulle hem till och så ville jag ju ge presenten från mina föräldrar till seans föräldrar som jag tagit med. Men det blev inget, utan Sean åkte själv.

Idag är jag lite piggare och har just fått i mig en liten portion med svenska makaroner och ketchup, men jag är fortfarande inte bra. Kollade på några avsnitt av Pluto, min bror Johnny gav mig en box med Disney klassiker i julklapp innehållande kalle, musse och pluto DVDer. De är kul att kolla på några åt gången men man orkar inte se för många i sträck, har vissa favoriter som jag gärna ser om och så tycker jag det är intressant att se dokumentärerna där de berättar hur animerarna jobbar m.m

Sen är det väl ändå typiskt att jag känner för att flytta härifrån just nu! Jag menar, det var ju först i augusti som Sean äntligen fick jobb i Galway, jag som varit tvungen att pendla till honom i Westport varje helg under 3 år medan jag hyrt rum i sunkiga hus tillsammans med andra studenter eller jobbare. Hus som varit mögliga, kalla, små rum... fått sova med tredubbla sticketröjor, rök när man andas om morgonen, vissa knäppa housemates som t ex en lustig fransman som var värsta knarkaren och fixade så att hela huset blev översvämmat och skrek om natten m.m även om vissa jag bodde med var trevliga.

Nu har ju jag o Sean ätligen vår egen lägenhet, o vi hade t om turen att få den mitt i stan i Claddagh området där de bästa pubarna ligger och nära till havet i ett gammalt stenhus mitt emot Galway arts centre. På de sättet så är jag glad att vi äntligen bor ihop och har så bra läge på vår lägenhet. Men jag saknar som sagt ändå att inte kunna inreda den själv, och så kan jag ju inte hitta på grejer med Laura i Dublin för hon har åkt till Afrika i två år, och jag träffar sällan Seas andra syster eller föräldrar nu. Samtidigt så kommer jag nog sakna många saker den dagen vi flyttar till Sverige....

Sean kommer på morgonen imorgon så är själv hela dagen igen. Det var därför jag kände för att skriva av mig lite och därför öppnade jag en blogg.