Mitt liv på Irland

Jag vet inte varför jag känner mig så nere just nu. Eller det vet jag ju egentligen... Det känns så jobbigt att college är slut, att man inte kommer tillbaka till sin studio i september, att man inte träffar kompisarna mera. Jag fick högst betyg i klassen. Tom och Loretto som också fick distinction fick bara runt 70, jag fick 74 procent. Samtidigt är jag en av de få som inte fått en enda bild såld och inte erbjudits ett enda residency eller utställning.

Maeve sa att hon ville ha med några av mina verk i en utställning i Temple bar, men det verkar inte vara helt säket än eftersom hon inte hört av sig igen... Jag tror att det beror mycket på att jag inte är irländare. Det låter lite sjukt att säga, men jag tror att folk hellre satsar på att köpa och ge utställningar till irländska personer, för att stödja den egna talangen och investera eftersom de tror att de kommer finnas med på den irländska konstscenen ett bra tag framöver.

Bara för att jag råkar vara svensk så tror de säkert att jag tänker flytta hem till sverige nästa vecka typ, och då är det inget att satsa på mig för jag försvinner nog ändå snart! även om så inte är fallet! Många residencies ges också bara ut till irländska konstnärer.

Geraldine, som vi var på dinnerparty hos för några veckor sedan blev erbjuden ett residency i Berlin, hon får en studio där och allting betalt på obestämd tid av Ard Bia gallery. Hon sa dock att hon bara kan spendera ett par-tre veckor där eftersom hon har familj och barn hemma. Om jag hade fått det så hade jag då utnyttjat det bra mycket bättre, jag skulle så gärna åka till Berlin!

Tom, Maria och Lorraine blev erbjudna utställningar och residensies av RHA society i Dublin, Edel vann exhibition awarden i Galway arts centre, Sarah sålde 4 målningar, Stuart sålde två stora, Debbie sålde nästan alla.

Jag har hört massor av positiv feedback om mina grejer och alla säger att de älskar tapeten och videon etc. ändå har jag inte sålt en enda målning och inte erbjudits en enda grej.

Jag som verkligen skulle behöva pengar och jag som inte har någonting inplanerat efter sommaren....

Enda hoppet jag kan hänga fast vid nu är att jag kommer med i Claremorris eller RDS utställningarna som jag ansökt till och kanske vinner Student of the year awarden, men det får jag inte veta förrän i november när vi har graduations... 

Det känns som lite av en besvikelse. Varför vill ingen satsa på mig för???

Just nu känns det som att jag bara kastar mig ut i det okända. Jag förlorar alla mina vänner i college eftersom de alla lämnar Galway, har ingen aning om vad jag ska göra efter september då mitt sommarjobb i turistbyrån är slut. Ska jag flytta till Sverige? I så fall måste jag hitta jobb, boende, registrera eget företag för skatten etc. Ska jag stanna kvar här och försöka hitta något skitjobb medan jag målar på fritiden? Hur ska jag få tag i en ateljeplats? Hur ska jag fortsätta, ska jag åka någonstans och göra research för nya målningar, vart i så fall? Om jag hade t ex en utställning att jobba emot så skulle man iallafall ha något att se fram emot, en deadline etc.

Jag pratade en lång stund med Fionna, en av våra tutors, om Sverige, irland, Stockholm, vad jag skulle göra efter college, second hand affärer, London etc etc. Hennes kommer jag verkligen att sakna, en så otroligt trevlig människa när man pratar sådär på tu man hand...

Usch det känns så jobbigt att säga hej då till alla. Säga vi ses; men när? och ha den där klumpen i magen, precis som klumpen i min hals som jag haft i flera dagar, någon slags halsinfektion som ger mig huvudverk och får mig att må ännu sämre.

Nu känns det som fritt fall. Och jag vill inte att det ska göra ont när jag landar.