Inte världens bästa dag direkt...
Idag känns inte som världens roligaste dag direkt, och ändå har den bara börjat. Kan inte helgen bara vara slut så man kan åka till skolan och jobba i ateljen och så att affärerna har öppet som vanligt??
Jag har en massa saker jag borde göra men ingen ork.
Det var trevligt att prata med mamma och pappa igår kväll, men ändå lite jobbigt för mamma tycker att jag ska komma hem och hälsa på så fort skolan slutar men jag har sagt till henne att jag inte kommer att ha råd att göra det för jag har redan fått min sista CSN utbetalning och jag har bara 29 000kr kvar och kommer inte få lön förrän i slutet av juli! Hur ska detta hålla? Min hyra som dessutom är 3500kr i månaden plus räkningar, och jag vill inte leva helt snålt heller utan kunna köpa lite saker jag vill ha också...
Jag måste börja jobba på turistbyrån i Galway så fort skolan slutar för att få ihop pengar. Känner inte direkt för det. Ok att jobbarkompisarna är trevliga och det är rätt bra betalt, men jag vill inte jobba där, jag vill göra någonting nytt och roligt, helst som har med kultur att göra, t ex jobba på museum eller galleri. Känns skit att ha en examen från en konsthögskola och sen finns det ändå inga jobb som har med det att göra, turistbyrån hade jag ju kunnat jobba på utan att ens läsa på högskola....
Mamma sa att man inte får vara så kräsen utan alla får ta jobb de inte vill ha när det inte finns något annat. Jag VET, jag vet att det är så. Jag tror inte de flesta av mina kompisar i sverige skulle be om att få jobba på de ställen de gör om de verkligen hade ett val, men jag blir bara så deprimerad när jag tänker på sånt här...
Jag vet att jag är alldeles för kräsen, att jag vill för mycket, att allt måste ta sin tid medan jag inte har lust att vänta. Ingen av mina klasskompisar verkar bli kvar i Galway. De ska allihop flytta hem till sina hemstäder, eller till Dublin eller Cork eller London etc. Då har man bara jobbarkompisarna sen. Jag märker ju tillochmed nu på påsklovet så har jag ingen att umgås med för ingen är i Galway. Ibland känns det som att jag bara har kompisar när jag går i skolan...
Klart jag vill åka hem, men ändå drar jag mig för att göra det. När jag fortfarande har gått i college så har jag ju alltid varit tvungen att komma tillbaka hit, men om jag åker hem när det är slut så kanske det blir jobbigt, för då kunde jag ju teoretiskt sett stanna kvar i Sverige om jag ville. Om det inte var så att jag inte vill bo i Motala och måste skaffa jobb i Stockholm först i så fall. Och alla grejer jag äger, hur fan ska allt det komma med till Sverige?? Önskar att pappa t ex kunde hyra en lastbil och komma och hämta mig, men det är ju värsta långa resan så det är inte så troligt att han gör.
I Sverige är ju dessutom allt så komplicerat. Jag har aldrig jobbat i Sverige, förutom på ett fik när jag gick i gymnasiet. Där måste man ju leta jobb genom arbetsförmedlingen, som konstnär måste man betala en MASSA skatt etc. Här har konstnärer det skattefritt om de tjänar under 250 000 på ett år, jobb annonseras i lokaltidningar eller med lappar i fönstren och saker och ting är enklare. Samtidigt är standarden på boende sämre och hyran jättehög.
Jag saknar ju dem.... men jag kommer ju sakna mitt liv här också sen. Då kommer man bara minnas det bra och roliga, så är det ju alltid.
Pappa renoverar just nu en lägenhet åt en kompis till honom som ligger på slänten bakom Royal Biografen i Motala och är 100kvadrat och tydligen blir skitsnygg. Den vill killen ha 6000 kr i månaden för. Vår lägenhet är nog runt 45 kvadrat, gammal grön helteckningsmatta och udda 70 och 80 tals möbler och vi betalar 7500 kr i månaden...
Jag kollar på arbetsförmedlingens hemsida varje vecka efter kulturjobb, men det finns nästan aldrig något. De som söker folk till museer, inom turism, konstgallerier etc vill alltid att man antingen ska ha läst konstteri enbart eller så vill de att man ska kunna tyska, vilket jag inte kan. Så det skiter sig alltid...
Sen när jag jobbar heltid så kommer jag inte ha så mycket tid att måla, och i lägenheten finns inte så mycket plats till det heller. Jag som är van att jobba stort, ha en atelje etc. Om man nu hyr en atelje här i stan så kommer det nog kosta 500-1000 kr i månaden och det har jag inte råd med, plus att det knappt är värt det när man inte har tid att vara där mycket om man jobbar hela tiden.
Borde åka hem och ta körkort också. Det är otroligt jobbigt att vara snart 23 år och inte ha något, för så många jobb kräver ju det och min familj bor 2 mil utanför Motala, så man blir helt isolerad där om ingen kan skjutsa en. Om jag bara hade tid och pengar till det...
Jag skulle känna mig helt isolerad om jag bodde i Motala också, för jag har gjort så mycket de senaste åren och Motala har inte så mycket att erbjuda när man har allt annat att jämföra med. Känner mig inte så hemma där heller. Jag är ju egentligen ingen "riktig" Motalabo, för min familj bor ju på en gård vid Bona och mina släktingar bor utanför stan de flesta. Mammas släkt är ju från Finland, så det är bara pappas släkt som har anknytning till Motal egentligen. Jag gick i låg och mellanstadiet i Nykyrka, högstadiet i Mariebergsskolan, som ligger på utkanten av stan och gymnasiet i Vadstena. Tycker inte att jag känner knappt någon i stan längre. Alla andra känner ju så många fler om de gick Platenskolan etc. men över halva min klass kom från andra orter i Sverige. Motala känns inte som hemma på det sätt det gör för andra som bort borta och vänder hem och har en massa släkt och vänner i stan. Jag har bara Helena och Sofia, men Sofia bor ju i Göteborg nu och Helena vet jag ju inte hur länge hon stannar kvar. Visst Känner jag en del andra, men inga jag skulle ringa för att hitta på något etc utan mer folk man pratar med om man stöter på dem...
När jag var hemma på jullovet så gick jag en hel förmiddag på stan utan att känna igen en enda person. Jag har blivit en främling i min egen hemstad... Jag är van vid att shoppa i Dublin, London, Galway, ha tillgång till en massa kultur och musik evenemang, saker som inte finns hemma, det kommer att kännas som att ingenting händer.
Sen har jag ju Sean också. Han vill gärna flytta till sverige, men han skulle aldrig hitta något jobb i Motala när han varken har körkort eller kan svenska. Det skulle vara bra om vi kunde flytta till Stockholm, vilket vi också vill göra så småningom. Men det går ju inte att flytta tills vi fixat jobb. Jag vill ju heller inte söka Konstfacks mastersprogram direkt, annars om man studerar så får man ju alltid lån och så, men jag har ju redan 300 000 i skuld så det skulle vara bra att jobba ett tag innan dess. Samtidigt blir jag så otroligt uttråkad så fort jag bara jobbat några veckor och känner mig helt deprimerad när jag tänker på att jag kanske måste ta något skitjobb i flera år... Jag vill ju göra någonting som är inspirerande och roligt. Ska det vara så himla svårt???
Vad vill jag egentligen? Jag plågar mig med den frågan hela tiden...
Jag har en massa saker jag borde göra men ingen ork.
Det var trevligt att prata med mamma och pappa igår kväll, men ändå lite jobbigt för mamma tycker att jag ska komma hem och hälsa på så fort skolan slutar men jag har sagt till henne att jag inte kommer att ha råd att göra det för jag har redan fått min sista CSN utbetalning och jag har bara 29 000kr kvar och kommer inte få lön förrän i slutet av juli! Hur ska detta hålla? Min hyra som dessutom är 3500kr i månaden plus räkningar, och jag vill inte leva helt snålt heller utan kunna köpa lite saker jag vill ha också...
Jag måste börja jobba på turistbyrån i Galway så fort skolan slutar för att få ihop pengar. Känner inte direkt för det. Ok att jobbarkompisarna är trevliga och det är rätt bra betalt, men jag vill inte jobba där, jag vill göra någonting nytt och roligt, helst som har med kultur att göra, t ex jobba på museum eller galleri. Känns skit att ha en examen från en konsthögskola och sen finns det ändå inga jobb som har med det att göra, turistbyrån hade jag ju kunnat jobba på utan att ens läsa på högskola....
Mamma sa att man inte får vara så kräsen utan alla får ta jobb de inte vill ha när det inte finns något annat. Jag VET, jag vet att det är så. Jag tror inte de flesta av mina kompisar i sverige skulle be om att få jobba på de ställen de gör om de verkligen hade ett val, men jag blir bara så deprimerad när jag tänker på sånt här...
Jag vet att jag är alldeles för kräsen, att jag vill för mycket, att allt måste ta sin tid medan jag inte har lust att vänta. Ingen av mina klasskompisar verkar bli kvar i Galway. De ska allihop flytta hem till sina hemstäder, eller till Dublin eller Cork eller London etc. Då har man bara jobbarkompisarna sen. Jag märker ju tillochmed nu på påsklovet så har jag ingen att umgås med för ingen är i Galway. Ibland känns det som att jag bara har kompisar när jag går i skolan...
Klart jag vill åka hem, men ändå drar jag mig för att göra det. När jag fortfarande har gått i college så har jag ju alltid varit tvungen att komma tillbaka hit, men om jag åker hem när det är slut så kanske det blir jobbigt, för då kunde jag ju teoretiskt sett stanna kvar i Sverige om jag ville. Om det inte var så att jag inte vill bo i Motala och måste skaffa jobb i Stockholm först i så fall. Och alla grejer jag äger, hur fan ska allt det komma med till Sverige?? Önskar att pappa t ex kunde hyra en lastbil och komma och hämta mig, men det är ju värsta långa resan så det är inte så troligt att han gör.
I Sverige är ju dessutom allt så komplicerat. Jag har aldrig jobbat i Sverige, förutom på ett fik när jag gick i gymnasiet. Där måste man ju leta jobb genom arbetsförmedlingen, som konstnär måste man betala en MASSA skatt etc. Här har konstnärer det skattefritt om de tjänar under 250 000 på ett år, jobb annonseras i lokaltidningar eller med lappar i fönstren och saker och ting är enklare. Samtidigt är standarden på boende sämre och hyran jättehög.
Jag saknar ju dem.... men jag kommer ju sakna mitt liv här också sen. Då kommer man bara minnas det bra och roliga, så är det ju alltid.
Pappa renoverar just nu en lägenhet åt en kompis till honom som ligger på slänten bakom Royal Biografen i Motala och är 100kvadrat och tydligen blir skitsnygg. Den vill killen ha 6000 kr i månaden för. Vår lägenhet är nog runt 45 kvadrat, gammal grön helteckningsmatta och udda 70 och 80 tals möbler och vi betalar 7500 kr i månaden...
Jag kollar på arbetsförmedlingens hemsida varje vecka efter kulturjobb, men det finns nästan aldrig något. De som söker folk till museer, inom turism, konstgallerier etc vill alltid att man antingen ska ha läst konstteri enbart eller så vill de att man ska kunna tyska, vilket jag inte kan. Så det skiter sig alltid...
Sen när jag jobbar heltid så kommer jag inte ha så mycket tid att måla, och i lägenheten finns inte så mycket plats till det heller. Jag som är van att jobba stort, ha en atelje etc. Om man nu hyr en atelje här i stan så kommer det nog kosta 500-1000 kr i månaden och det har jag inte råd med, plus att det knappt är värt det när man inte har tid att vara där mycket om man jobbar hela tiden.
Borde åka hem och ta körkort också. Det är otroligt jobbigt att vara snart 23 år och inte ha något, för så många jobb kräver ju det och min familj bor 2 mil utanför Motala, så man blir helt isolerad där om ingen kan skjutsa en. Om jag bara hade tid och pengar till det...
Jag skulle känna mig helt isolerad om jag bodde i Motala också, för jag har gjort så mycket de senaste åren och Motala har inte så mycket att erbjuda när man har allt annat att jämföra med. Känner mig inte så hemma där heller. Jag är ju egentligen ingen "riktig" Motalabo, för min familj bor ju på en gård vid Bona och mina släktingar bor utanför stan de flesta. Mammas släkt är ju från Finland, så det är bara pappas släkt som har anknytning till Motal egentligen. Jag gick i låg och mellanstadiet i Nykyrka, högstadiet i Mariebergsskolan, som ligger på utkanten av stan och gymnasiet i Vadstena. Tycker inte att jag känner knappt någon i stan längre. Alla andra känner ju så många fler om de gick Platenskolan etc. men över halva min klass kom från andra orter i Sverige. Motala känns inte som hemma på det sätt det gör för andra som bort borta och vänder hem och har en massa släkt och vänner i stan. Jag har bara Helena och Sofia, men Sofia bor ju i Göteborg nu och Helena vet jag ju inte hur länge hon stannar kvar. Visst Känner jag en del andra, men inga jag skulle ringa för att hitta på något etc utan mer folk man pratar med om man stöter på dem...
När jag var hemma på jullovet så gick jag en hel förmiddag på stan utan att känna igen en enda person. Jag har blivit en främling i min egen hemstad... Jag är van vid att shoppa i Dublin, London, Galway, ha tillgång till en massa kultur och musik evenemang, saker som inte finns hemma, det kommer att kännas som att ingenting händer.
Sen har jag ju Sean också. Han vill gärna flytta till sverige, men han skulle aldrig hitta något jobb i Motala när han varken har körkort eller kan svenska. Det skulle vara bra om vi kunde flytta till Stockholm, vilket vi också vill göra så småningom. Men det går ju inte att flytta tills vi fixat jobb. Jag vill ju heller inte söka Konstfacks mastersprogram direkt, annars om man studerar så får man ju alltid lån och så, men jag har ju redan 300 000 i skuld så det skulle vara bra att jobba ett tag innan dess. Samtidigt blir jag så otroligt uttråkad så fort jag bara jobbat några veckor och känner mig helt deprimerad när jag tänker på att jag kanske måste ta något skitjobb i flera år... Jag vill ju göra någonting som är inspirerande och roligt. Ska det vara så himla svårt???
Vad vill jag egentligen? Jag plågar mig med den frågan hela tiden...
Kommentarer
Trackback
