Mitt liv på Irland

Hur fan lyckas jag ibland alltså!? Ja det kan man ju undra efter att ha läst det jag nu ska berätta:

Idag hade jag tre saker jag skulle göra; jag skulle hämta ut veckans utbetalning plus julpengarna på posten. Jag skulle sedan gå till banken och sätta in dem på mitt konto och sist men inte minst så var det signing på Social Welfare kontoret klockan 2. Detta inträffar en gång varje månad, man får köa och sen skriva under ett papper för att visa att man fortfarande är arbetssökande och bor i krokarna.

Jag hade först tänkt äta lunch innan jag gick dit, men tyckte jag hade lite ont om tid och ville inte stressa så jag väntade med det tills efter. Det var en megakö, som snirklade sig runt hela rummet och jag hamnade någonstans i mitten då jag kom dit vid kvart i två. Det var varmt, mycket folk och ingen luft. Plösligt började jag känna mig lite konstig. Hoppas jag inte blir dålig och svimmar, tänkte jag, det skulle just vara snyggt! Jag försökte fokusera och ta några djupa andetag, men det hjälpte inte, jag började se lite suddigt och det susade i huvudet, så jag satte mig på en stol i närheten och böjde mig framåt för att få syre till huvudet. Folk undrade nog vad jag höll på med, det var ju ca 100 pers därinne.

Efter ett par minuter ställde jag mig i kön igen, annars skulle jag ju förlora min plats, och det var en sån himla lång kö. Sen tog det inte lång stund innan det svartnade för ögonen, sen minns jag bara hur jag känner att folk tar tag i mig och drar upp mig och sätter mig på en stol. Jag vet inte om jag ramlade på någon, för jag slog mig inte... Jag var alldeles kallsvettig och snurrig och folk sade till mig att hålla huvudet mellan benen. Två män som jobbade där såg efter hur det stod till och man skickade efter te och bisquits och frågade om det fanns någon de skulle ringa åt mig, men Sean var ju på jobet och då har han ändå inte sin mobil. De tog även mitt welfare kort och registrerade mig så jag slapp kön. En tant kom snart med en kopp te med socker i, för att jag skulle få upp blodsockernivån igen, en våt trasa och tre digestivekex som jag satt där och åt medan jag kvicknade till. Sen ville inte Margaret, som tanten hette släppa iväg mig själv, så hon följde mig ända hem. Så himla snällt! Hon undrade om jag var under mycket press, nu när jag var arbetslös och om det kanske hade bidragit till min svimning.

När jag kom hem så vilade jag i en halvtimme, och sen gick jag till japanska cafét och mötte Sean. Så fort jag åt mat så blev det bättre och nu mår jag som vanligt. Men lite läskigt var det allt att svimma, och nu vet nog alla vem jag är haha, ställde ju till med en liten scen där!!

Har inte svimmat på åratal, men det hände vid några tillfällen när jag gick i låg och mellanstadiet. Minns hur jag svimmade i luciatåget i trean. Då var det också varmt och man fick stå upp länge och jag var lite förkyld. Jag svimmade även när vi tränade till en våravslutning i kyrkan och min kompis jonas tog emot mig innan jag slog i stengolvet, och så svimmade jag en gång när vi tränade nån sånggrej inför ett framträdande i fyran och då blev min fröken så orolig, så sen när vi sjöng kör inför föräldrarna så stod alla upp utom jag som fick sitta på en stol, så att det inte skulle hända igen - kände mig lite utpekad haha!! Men nu är det ju 10 år sedan minst, även om jag fått lite yrsel några gånger men inte svimmat. Jag måste ha lågt blodtryck eller något!

Ja, man måste ju skapa lite drama vid såna där långdragna tillfällen ;) egentligen så var det ju lite bra: Jag slapp kön, fick gratis fika och sällskap hem hahaha!