Ang. konstfack och gränstänjande modern konst.
EN REFLEKTION:
Mamma berättade för mig om blåsvädret som Konstfack hamnat i de sista dagarna. Jag hade inte hört om det eftersom jag inte bor i Sverige och inte följer svenska medier varje dag, men nu har jag själv kollat upp vad debatten handlar om. Det är för övrigt om något som jag och mamma diskuterat vid ett flertal tillfällen, dvs. Vad konst tjänar för syfte idag och vad som egentligen kan kallas konst.
För er som inte vet så gäller det två Konstfackstudenter. Den ena hade som examensprojekt i vårutstälningen 2008 en video som visar en oidentiferbar kille spraya ner och krossa en ruta på en tunnelbanevagn. Verket döptes till Territorial pissing och godkändes av instutitionen som examensarbete, trots att konstnären antingen direkt eller indirekt varit medverkande i att vandalisera något som skattebetalarna får stå för.
Det andra fallet gäller ett pågende projekt av en tredjeårselev till årets vårutställning. Hon bestämde sig för att spela psykiskt sjuk för att bli inlagd på sjukhus och medicineras, vilket också skedde, och hennes plan är att presentera sina iaktagelser som sitt examensarbete. Karolinska sjukhuset tog detta mycket allvarligt och polisanmälde händelsen. Det kan ses både som bedrägeri och användande av sjukhusets resurser till att behandla något som bara var påhittat.
Nu har Konstfack alltså en polisanmälan från sjukhuset samt ett skadeståndskrav från SL på 100 000kr. Man säger att nya riktlinjer dragits upp nu som säger att man inte kan bli godkänd på ett arbete där något vandalisers, som i graffitifallet, men dessa var inte på plats i våras, så killen fick ändå sin examen. Tjejens agerande visste institutionen om, men man säger att det är upp till individen att avgöra vad den vill göra och får då stå för det och att skolan avsäger sig ansvaret.
Så här skriver Svenska Dagbladet i sin ledare:
Det är helt rätt att SL reagerar med att kräva skolan på skadestånd. Men med två omdömeslösa tilltag så nära inpå varandra börjar man undra inte bara över omdömet utan också över kvaliteten på utbildningen.
Konstverken som föds på Konstfack verkar allt oftare ha Ballar av stål och Jackass som förebilder. Våra skatte-pengar skulle inte ha något emot lite mer kvalitet än så.
Jag håller fullständigt med. Ibland undrar jag vart konsten av idag är på väg. Mamma säger att hon är oerhört besviken på den bana konsten idag tar, och att hon börjat tröttna på modern konst istället för att intresseras av den, och det är väl inte meningen?!
Jag läste en artikel någonstans gällande konst i England och om konsthögskolornas dilemma. Det är nämligen ett vedertaget faktum att nästan ingen kan försörja sig på att vara konstnär i dagens samhälle, i allafall inte utan diverse stipendier och bidrag. Det är även fler än någonsin som studerar vid olika konsthögskolor och dessa sprutat årligen ur sig hundratals nya studenter. Det är även lättare att komma in på skolorna än vad det var, och av egen erfarenhet kan sägas att många personer kommer in utan att knappt ens kunna rita, vilket jag tycker är något av en förutsättning för att studera konst, eller åtminstone så var det det.
Folk som utexaminerades på 80- och tidiga 90- talet var införstådda med att de skulle få kämpa i ett antal år innan de kunde få något som helst erkännande. Det var vanligt att folk fick jobba i det tysta i 10 år innan de fick sin första soloutställning. Nu har folk inte tålamod till det, och mycket har att göra med nutidens fascination för dokusåpor som Big Brother, Idol, talangshower etc. Folk blir stjärnor över en natt och kändisskap har blivit viktigare att eftersträva, även om det bara är de omtalade 15 minuterna, än en hållbar, om än sakta framskridande karriär. Folk har blivit så kändiskåta att det är allt som räknas. Om man som konstnär har chans att bli ihågkommen för någon märklig installation eller uppseendeväckande aktion så verkar det alltid vara eftersträvansvärt. Om det så är att tappa sin egen kropp på blod och måla med det, stå naken inne på ett galleri och pissa, vandalisera en tunnelbanevagn, brodera på sin egen hud, göra en installation med en toalett där det sitter en kamera i toan som filmar när folk bajsar, ställa ut och deformera döda djur etc. Ja, nu för tiden finns inte längre några gränser (alla de saker jag just nämnde har genomförts).
Lärarna på skolorna är även de att skylla till stor del. De skolor som lyckats producera några få välkända konstnärer skyltar alltid med dessa i sina prospekt och visar upp dem som goda exempel, medan man lätt glömmer bort hur många hundra som passerar omärkbart genom dess portar. Lärarna vill alltid skynda på ens karriär med tal om hur man snabbt måste märka ut sig, helst redan i vårutställningen, ansöka till allt som går, visa framfötterna och skynda sig, för nästa år kommer en ny årskull att ta examen och då blir ens egen årskull passé. De uppmuntrar de med de mest galna idéerna och hoppas kunna producera en ny Damien Hirst, eller annan banbrytande konstnär. De som använder mer traditionella tekniker, målar figurativt etc. får kritik för att inte vara nyskapande nog och varje penseldrag rannsakas för att hitta fel i ett utförande som skulle ha kunnat vara skickligare om eleverna fått mer undervisning i måleriets tekniker istället för vikten av ett banbrytande koncept.
Damien Hirst - away from the flock (1995)
Det är inte så konstigt att vanligt folk tar avstånd från konsten idag och tycker att konstnärer är excentriska knäppskallar. Jag menar inte att all situations/installations/samhällskritisk konst är dålig, men det finns för mycket dåligt bland de få bra sakerna. Jag tycker också att om man ska göra en kommentar på en viss företeelse i samhället så ska man vara påläst. Om man gör en uppsats i ett annat ämne på universitetet, då läser man på som sjutton och driver ett väl underbyggt argumnet. Tvärr så är det allt för många konstnärer som inte ens bryr sig om att läsa på alls, de gör bara ett antagande utifrån sin egen uppfattning och spelar vidare på det, trots att de kanske inte ens vet bakgrunden till det de kommenterar. Det retar mig att bara för att man är konstnär så kan man komma undan med vad som helst: man behöver inte vara insatt på riktigt, man behöver inte ha någon yrkesskicklighet, man kan bara köra efter en "tager vad man haver" mentalitet och samla ihop lite skräp eller spela in nån liten snutt med mobilkameran och plötsligt är det ett konstverk.
Jag är konstnär. Jag vill stödja och kunna glädjas, förundras och beröras av nutida konst. Jag vill att konstnärerna av idag ska förvalta det arv som vi alla har fått genom konsthistorien. Nu menar inte jag att gå tillbaka och kopiera gamla mästare, men jag vill att en viss yrkesskicklighet ska bevaras, att man ska ha kunskap att hantera det medium man arbetar i. Jag vill att konsthögskolorna ska arbeta för att förmedla kunskap om yrkets olika tekniker hellre än att bara ge eleverna fria tyglar, även om en balans mellan de två är att eftersträva. Jag minns min egen tid på konsthögskolan. Min inriktning var målning. Jag och många andra trodde att det betydde att vi skulle få mer instruktioner och workshops av lärarna i olika tekniker av färgpåläggning, behandling av ljus/skugga etc. så att man kunde ta med sig denna kunskap i sitt eget skapande. Istället fick vi mest bara jobba på och själva komma på hur det skulle vara och sen gick lärarna runt och kritiserade allt de inte gillade och som vi gjort fel istället för att ge oss mer yrkeskunskap från början.
Under konsthistorien har det alltid varit vissa konstnärer som skapat kontrovers och sensation genom sitt arbete, tänk bara på Duchamps pissoar eller Malevich's black square. Att måla enbart en svart geometrisk form på en tavelduk hade ingen hört talas om 1915. Det behövs vissa såna saker för att konsten som idé ska gå framåt, men det har någonstans nått en övre gräns när var och varannan konststudent tror att de kan hitta någon "quick road to fame" genom att märka ut sig så mycket det bara går. Och ja, på ett sätt lyckas de ju. Anledningen att jag kåserar om detta ämne är just att några genomfört dessa aktioner, och de får massor av uppmärksamhet i media. Sen när man tänker tillbaka på de årskullar som haft sina vårutställningar genom åren så blir det ju att vissa saker fastnar i minnet. "2008, ja du minns det där året när killen vandaliserade tunnelbanevagnen och det blev så mycket skriverier" osv. och det är väl det de vill, och det som ses som en merit i dagens samhälle.
Malevich - Black square
Jag vill slå ett slag för de som arbetar på i tysthet. De som vill att folk ska kunna ta med sig något när de sett deras verk i en utställning, bortom sensation och hysteri. De som besitter skicklighet och yrkeskunnande och som inte tar den korta chockgenvägen till framgång. De som skapar för att det är ett sätt att leva, och för att det gör dem lyckliga, trots alla omständigheter.
Tyvärr får dessa konstnärer mindre och mindre plats (jag vet av egen erfarenhet) och fram kommer de som har något radikalt att säga och som säger det med väldigt knappa medel. Otaliga är de utställningar jag varit på de senaste åren som bara består av några skrynkliga papper ur ett anteckningsblock, lite skräp som samlats ihop på ateljégolvet eller en tavla som är så långt bortom minimalismen att den antagligen inte ens har någon tavleduk över huvud taget.
Så jag skulle vilja avsluta detta med att göra en efterlysning:
Jag vill se konst som engagerar, som förundrar, som imponerar, som jag minns när jag lämnar galleriet för sina estetiska meriter. Jag efterlyser DEN BRA KONSTEN. Den som får mig att stirra på en tavla eller intallation i flera minuter för att greppa allt den vill säga till mig, eller som engagerar mig bara för att färgerna är så vackra/starka/mustiga/tjockt pålagda/intressant komponerade. Jag har något av en färgfetish. Vissa tekniker, färger och ytor tilltalar mig på ett sätt som inte går att sätta ord på. Ett sinnesintryck som etsar sig fast. Jag vill att andra ska få uppleva den glädje som jag själv upplever när jag besöker en bra utställning där allting stämmer.
Vissa samhällskommentarer känns i magen, de utförs på rätt sätt, de förmedlar, genom konstnärens ögon, en verklighet som andra människor kan ha svårt att se. Men jag ser ingen som helst sammankoppling mellan dessa två "incidenter" på Konstfack och den konst jag själv vill uppleva. Om inte annat ser jag der bara som dålig publicitet för Konstfack då de låter folk med dåliga idéer hållas.
Mamma berättade för mig om blåsvädret som Konstfack hamnat i de sista dagarna. Jag hade inte hört om det eftersom jag inte bor i Sverige och inte följer svenska medier varje dag, men nu har jag själv kollat upp vad debatten handlar om. Det är för övrigt om något som jag och mamma diskuterat vid ett flertal tillfällen, dvs. Vad konst tjänar för syfte idag och vad som egentligen kan kallas konst.
För er som inte vet så gäller det två Konstfackstudenter. Den ena hade som examensprojekt i vårutstälningen 2008 en video som visar en oidentiferbar kille spraya ner och krossa en ruta på en tunnelbanevagn. Verket döptes till Territorial pissing och godkändes av instutitionen som examensarbete, trots att konstnären antingen direkt eller indirekt varit medverkande i att vandalisera något som skattebetalarna får stå för.
Det andra fallet gäller ett pågende projekt av en tredjeårselev till årets vårutställning. Hon bestämde sig för att spela psykiskt sjuk för att bli inlagd på sjukhus och medicineras, vilket också skedde, och hennes plan är att presentera sina iaktagelser som sitt examensarbete. Karolinska sjukhuset tog detta mycket allvarligt och polisanmälde händelsen. Det kan ses både som bedrägeri och användande av sjukhusets resurser till att behandla något som bara var påhittat.
Nu har Konstfack alltså en polisanmälan från sjukhuset samt ett skadeståndskrav från SL på 100 000kr. Man säger att nya riktlinjer dragits upp nu som säger att man inte kan bli godkänd på ett arbete där något vandalisers, som i graffitifallet, men dessa var inte på plats i våras, så killen fick ändå sin examen. Tjejens agerande visste institutionen om, men man säger att det är upp till individen att avgöra vad den vill göra och får då stå för det och att skolan avsäger sig ansvaret.
Så här skriver Svenska Dagbladet i sin ledare:
Det är helt rätt att SL reagerar med att kräva skolan på skadestånd. Men med två omdömeslösa tilltag så nära inpå varandra börjar man undra inte bara över omdömet utan också över kvaliteten på utbildningen.
Konstverken som föds på Konstfack verkar allt oftare ha Ballar av stål och Jackass som förebilder. Våra skatte-pengar skulle inte ha något emot lite mer kvalitet än så.
Jag håller fullständigt med. Ibland undrar jag vart konsten av idag är på väg. Mamma säger att hon är oerhört besviken på den bana konsten idag tar, och att hon börjat tröttna på modern konst istället för att intresseras av den, och det är väl inte meningen?!
Jag läste en artikel någonstans gällande konst i England och om konsthögskolornas dilemma. Det är nämligen ett vedertaget faktum att nästan ingen kan försörja sig på att vara konstnär i dagens samhälle, i allafall inte utan diverse stipendier och bidrag. Det är även fler än någonsin som studerar vid olika konsthögskolor och dessa sprutat årligen ur sig hundratals nya studenter. Det är även lättare att komma in på skolorna än vad det var, och av egen erfarenhet kan sägas att många personer kommer in utan att knappt ens kunna rita, vilket jag tycker är något av en förutsättning för att studera konst, eller åtminstone så var det det.
Folk som utexaminerades på 80- och tidiga 90- talet var införstådda med att de skulle få kämpa i ett antal år innan de kunde få något som helst erkännande. Det var vanligt att folk fick jobba i det tysta i 10 år innan de fick sin första soloutställning. Nu har folk inte tålamod till det, och mycket har att göra med nutidens fascination för dokusåpor som Big Brother, Idol, talangshower etc. Folk blir stjärnor över en natt och kändisskap har blivit viktigare att eftersträva, även om det bara är de omtalade 15 minuterna, än en hållbar, om än sakta framskridande karriär. Folk har blivit så kändiskåta att det är allt som räknas. Om man som konstnär har chans att bli ihågkommen för någon märklig installation eller uppseendeväckande aktion så verkar det alltid vara eftersträvansvärt. Om det så är att tappa sin egen kropp på blod och måla med det, stå naken inne på ett galleri och pissa, vandalisera en tunnelbanevagn, brodera på sin egen hud, göra en installation med en toalett där det sitter en kamera i toan som filmar när folk bajsar, ställa ut och deformera döda djur etc. Ja, nu för tiden finns inte längre några gränser (alla de saker jag just nämnde har genomförts).
Lärarna på skolorna är även de att skylla till stor del. De skolor som lyckats producera några få välkända konstnärer skyltar alltid med dessa i sina prospekt och visar upp dem som goda exempel, medan man lätt glömmer bort hur många hundra som passerar omärkbart genom dess portar. Lärarna vill alltid skynda på ens karriär med tal om hur man snabbt måste märka ut sig, helst redan i vårutställningen, ansöka till allt som går, visa framfötterna och skynda sig, för nästa år kommer en ny årskull att ta examen och då blir ens egen årskull passé. De uppmuntrar de med de mest galna idéerna och hoppas kunna producera en ny Damien Hirst, eller annan banbrytande konstnär. De som använder mer traditionella tekniker, målar figurativt etc. får kritik för att inte vara nyskapande nog och varje penseldrag rannsakas för att hitta fel i ett utförande som skulle ha kunnat vara skickligare om eleverna fått mer undervisning i måleriets tekniker istället för vikten av ett banbrytande koncept.
Damien Hirst - away from the flock (1995)
Det är inte så konstigt att vanligt folk tar avstånd från konsten idag och tycker att konstnärer är excentriska knäppskallar. Jag menar inte att all situations/installations/samhällskritisk konst är dålig, men det finns för mycket dåligt bland de få bra sakerna. Jag tycker också att om man ska göra en kommentar på en viss företeelse i samhället så ska man vara påläst. Om man gör en uppsats i ett annat ämne på universitetet, då läser man på som sjutton och driver ett väl underbyggt argumnet. Tvärr så är det allt för många konstnärer som inte ens bryr sig om att läsa på alls, de gör bara ett antagande utifrån sin egen uppfattning och spelar vidare på det, trots att de kanske inte ens vet bakgrunden till det de kommenterar. Det retar mig att bara för att man är konstnär så kan man komma undan med vad som helst: man behöver inte vara insatt på riktigt, man behöver inte ha någon yrkesskicklighet, man kan bara köra efter en "tager vad man haver" mentalitet och samla ihop lite skräp eller spela in nån liten snutt med mobilkameran och plötsligt är det ett konstverk.
Jag är konstnär. Jag vill stödja och kunna glädjas, förundras och beröras av nutida konst. Jag vill att konstnärerna av idag ska förvalta det arv som vi alla har fått genom konsthistorien. Nu menar inte jag att gå tillbaka och kopiera gamla mästare, men jag vill att en viss yrkesskicklighet ska bevaras, att man ska ha kunskap att hantera det medium man arbetar i. Jag vill att konsthögskolorna ska arbeta för att förmedla kunskap om yrkets olika tekniker hellre än att bara ge eleverna fria tyglar, även om en balans mellan de två är att eftersträva. Jag minns min egen tid på konsthögskolan. Min inriktning var målning. Jag och många andra trodde att det betydde att vi skulle få mer instruktioner och workshops av lärarna i olika tekniker av färgpåläggning, behandling av ljus/skugga etc. så att man kunde ta med sig denna kunskap i sitt eget skapande. Istället fick vi mest bara jobba på och själva komma på hur det skulle vara och sen gick lärarna runt och kritiserade allt de inte gillade och som vi gjort fel istället för att ge oss mer yrkeskunskap från början.
Under konsthistorien har det alltid varit vissa konstnärer som skapat kontrovers och sensation genom sitt arbete, tänk bara på Duchamps pissoar eller Malevich's black square. Att måla enbart en svart geometrisk form på en tavelduk hade ingen hört talas om 1915. Det behövs vissa såna saker för att konsten som idé ska gå framåt, men det har någonstans nått en övre gräns när var och varannan konststudent tror att de kan hitta någon "quick road to fame" genom att märka ut sig så mycket det bara går. Och ja, på ett sätt lyckas de ju. Anledningen att jag kåserar om detta ämne är just att några genomfört dessa aktioner, och de får massor av uppmärksamhet i media. Sen när man tänker tillbaka på de årskullar som haft sina vårutställningar genom åren så blir det ju att vissa saker fastnar i minnet. "2008, ja du minns det där året när killen vandaliserade tunnelbanevagnen och det blev så mycket skriverier" osv. och det är väl det de vill, och det som ses som en merit i dagens samhälle.
Malevich - Black square
Jag vill slå ett slag för de som arbetar på i tysthet. De som vill att folk ska kunna ta med sig något när de sett deras verk i en utställning, bortom sensation och hysteri. De som besitter skicklighet och yrkeskunnande och som inte tar den korta chockgenvägen till framgång. De som skapar för att det är ett sätt att leva, och för att det gör dem lyckliga, trots alla omständigheter.
Tyvärr får dessa konstnärer mindre och mindre plats (jag vet av egen erfarenhet) och fram kommer de som har något radikalt att säga och som säger det med väldigt knappa medel. Otaliga är de utställningar jag varit på de senaste åren som bara består av några skrynkliga papper ur ett anteckningsblock, lite skräp som samlats ihop på ateljégolvet eller en tavla som är så långt bortom minimalismen att den antagligen inte ens har någon tavleduk över huvud taget.
Så jag skulle vilja avsluta detta med att göra en efterlysning:
Jag vill se konst som engagerar, som förundrar, som imponerar, som jag minns när jag lämnar galleriet för sina estetiska meriter. Jag efterlyser DEN BRA KONSTEN. Den som får mig att stirra på en tavla eller intallation i flera minuter för att greppa allt den vill säga till mig, eller som engagerar mig bara för att färgerna är så vackra/starka/mustiga/tjockt pålagda/intressant komponerade. Jag har något av en färgfetish. Vissa tekniker, färger och ytor tilltalar mig på ett sätt som inte går att sätta ord på. Ett sinnesintryck som etsar sig fast. Jag vill att andra ska få uppleva den glädje som jag själv upplever när jag besöker en bra utställning där allting stämmer.
Vissa samhällskommentarer känns i magen, de utförs på rätt sätt, de förmedlar, genom konstnärens ögon, en verklighet som andra människor kan ha svårt att se. Men jag ser ingen som helst sammankoppling mellan dessa två "incidenter" på Konstfack och den konst jag själv vill uppleva. Om inte annat ser jag der bara som dålig publicitet för Konstfack då de låter folk med dåliga idéer hållas.
Kommentarer
Postat av: cissi
hej cissi :)
Postat av: Kajsa
Intressant text!
För mig tycker jag att det är viktigt att föra konsten framåt, men som du skriver så känns det lite som att vi har nått en övre gräns. "Provocerande verk" är kanske fortfarande lite provocerande men framförallt tråkiga för att man har sett det tusen gånger förut.
Vi ska givetvis bevara arvet men samtidigt måste vi ta konsten vidare, annars blir det för mig, väldigt
tråkigt.
Trackback
